De flesta som har hållit sig uppdaterande under semestern har nog hört historien om lejonet Cecil i Zimbabwe som föll offer för en tjuvjägare. Reaktionerna har varit starka över hela världen och situationen för djuren som befinner sig på Afrikas savanner har diskuterats i alla möjliga forum. I fallet med lejonet Cecil har vi i detalj fått veta att han först jagats med pilbåge, sprungit runt skadad i 40 timmar för att sedan slutligen skjutas. Vi känner empati (med rätta!) för det plågade lejonet.
Det finns dock en ironi i hela historien om Cecil. För människans respekt gäller bara för djuren som vi inte äter. Samtidigt har vi en köttindustri där grisar, kor, kycklingar med flera föds upp, plågas, och göds för att sedan slaktas för att endast mätta människornas magar. Dubbelmoralen är extrem.
Vad är det som gör att vi tillskriver ett lejon i Zimbabwe ett högre värde än vad vi gör för korna som lever på vår bakgård? Varför anser vi att korna har ett lägre värde? Och kan det även vara så, o hemska tanke, att dessa olika värden vi känner för lejonen och kossorna också kan appliceras människor emellan?
Om en terroristattack eller dylikt sker i vår närhet (med närhet menas antingen Nordamerika eller Europa) brukar vi ta till oss det på ett annat sätt än om det till exempel sker i Mellanöstern. Tyvärr är det så att vi delar in världen i vi och de.
När det gäller lejonet Cecil anser vi han vara en del av det som inte får röras. Det exotiska Afrika med ”the big five”, sin stjärnklara himmel och rytmiska musik. Vi anser att lejonet Cecil tillhör en värld som nästan har en mytologisk prägel. Vi fördömer kineserna för att de äter hund, i västvärlden är hunden ett djur man ska klappa och inte äta. Vi i väst står med pekpinnar och fördömer de afrikanska regimerna för att de tillåter en legal jakt på storvilt.
Själv matar vi våra köttdjur med antibiotika och hormoner för att de ska växa till sig. Djurtransporter skickas över hela Europa där djuren lever under vedervärdiga förhållanden. Själva slakten är en plågsam process där djuren trängs in i trånga fabriker och där djuren får se sina familjemedlemmar slaktas framför sina ögon vilket skapar en enorm dödsångest och stress för djuren som bevittnar detta. Djurplågeriet och lidandet är enormt. Likväl är inte våra reaktioner gentemot köttindustrin i Europa lika kraftfulla om man jämför med reaktionerna som riktades mot vad som hände med lejonet Cecil.
Media har givetvis ett ansvar för vilka nyheter man lyfter fram, men framför allt måste vi rannsaka oss själva och fundera varför vi gör de prioriteringar vi gör.
Varför höll hela Sverige tre tysta minuter för alla som dödades den 11 september 2001 men inga tysta minuter har hållits för de hundratusentals som mördats i Irak och Syrien? Det är för att vi anser att vissa människor är mer värda än andra, trots att vi försöker lära våra barn motsatsen. Och det är där, just där, i begreppet vi och de som rasismen frodas. Det är lätt att skylla allt på den ”andra”.
Vad kan vi då lära oss av historien om lejonet Cecil? Vi kan lära oss att vi, precis som med människan, delar in djurvärlden i vi och de. Och för att alla djur och människor oavsett art eller bakgrund ska få ett bra liv måste vi tillskriva alla djur och människor samma värde.
Och efter denna sommar ska vi lära våra barn att ett lejon aldrig är värt mer än 50 miljoner kossor.