Det finns många saker man inte uppskattar till fullo förrän man är utan dem. Diskmaskin är en sådan sak. Att vara fullt frisk är en annan. För några veckor sedan blev jag sjuk och tvingades uppsöka vård. Det visade sig varken vara någonting smittsamt eller allvarligt. Mina besvär var över på bara ett par dagar men just den kvällen mådde jag outhärdligt dåligt.
Jag kom till akuten där jag möttes av en sjuksköterska klädd i både munskydd och visir, som tog tempen på mig i entrén och som sedan hänvisade mig till sidoingången eftersom jag hade feber. Där möttes jag av ytterligare vårdpersonal, alla klädda på samma sätt. Trots att jag mådde otroligt dåligt just då, gick det inte att låta bli att tänka på alla de som varit sjuka under en lång tid, som kanske ligger på sjukhuset i veckor och blir vårdade för värre saker.
Det var inte magsjuka jag hade, men jag hade ont i hela kroppen och behövde djupandas. Masken jag blivit tilldelad gjorde det väldigt svårt, vilket resulterade i att jag kräktes. Att ligga på en brits och kallsvettas gjorde mig, utöver utmattad, vansinnigt irriterad. Ska jag behöva bli sjuk såhär några dagar innan jul? tänkte jag. Nu några veckor senare, när jag känner mig fullt frisk igen, känner jag bara tacksamhet över att det gick över så fort. Inte alla har den turen, och särskilt inte i år.
Vi har hela det här året kallat vårdpersonal för hjältar. Det är sant att vårdpersonal är hjältar. Samtidigt som det verkligen just i den stunden gick upp för mig, på ett sätt som känns pinsamt att erkänna i efterhand, att det här är deras jobb. Och det känns som att det är det som är skillnaden mellan dem och ”hjälteinsatser” man kan läsa om i tidningar.
En hjälte är ofta någon som oväntat rykt in i en tuff situation och hjälpt någon. Vårdpersonal rycker inte in oväntat. Detta är deras vardag, även om pandemin kanske var oväntad. De har haft sina masker och visir i snart ett år nu, och även om vi haft vårduppror och annat så tycker jag att det klagats extremt lite från denna yrkesgrupp. Det gör dem till något mycket mer än bara hjältar. De förtjänar allt.
När pandemin tog fart i mars i år påminde vi varandra om att inte belasta vården i onödan. Det betyder inte att man inte ska uppsöka vård om man behöver det. Snarare att det just då var onödigt att åka skidor på påsklovet ifall du skulle bryta något ben. Under våren och sommaren berömde vi vårdpersonalens enorma insats de veckor då smittspridningen varit som värst.
Under hösten började karusellen om. Jag, som följt restriktionerna noggrant, har belåtet klappat mig själv på axeln över det ungefär tusen gånger. Som om det faktum att jag har ett jobb som går att utföra hemifrån och ett socialt nätverk jag ändå mest umgås med över telefon inte alls har med saken att göra.
Inför julen har restriktionerna hårdnat. Jag har varit ledsen över att inte kunna åka till min familj över jul, men där på sjukhuset tänkte jag mest på alla de som legat där länge, och som vårdats av dessa människor som går där med mask och visir och arbetar under de dagar jag själv nu varit både fullt frisk och ledig från jobb.
Nu är jag tillbaka på jobbet, och mitt jobb är att skriva om politik. Politiken bestämmer inte vårdpersonalens löner, men den bestämmer över resurser. Resurser som påverkar utrymmet till löneutveckling, antal tjänster, arbetsmiljö och annat. Inför 2021 är min högsta önskan att vi ska fortsätta betrakta vårdpersonalen som att de förtjänar allt. Även när pandemi inte längre råder.