Valet är över – rörelsen fortsätter

När jag skriver detta vet jag att du som läser vet någonting som jag just nu inte vet – nämligen hur det gick. 
Vid denna upplagas pressläggning har alla röster ännu inte kastats, långt mindre räknats, och därför är valresultatet för mig fortfarande en hemlighet. 
Därför finns det en sak som jag inte kan skriva om här. Det är valresultatet. Men det jag faktiskt kan skriva om, är den valrörelse som just har tagit slut. 
Det går nämligen inte att komma ifrån att den – oavsett till vilket resultat den har lett – har varit en besvikelse ur nästan vilket perspektiv man väljer att se den. 
De sakfrågor som har dominerat den har varit de frågor som ligger den svenska högern och populisterna närmast hjärtat – de har konsekvent arbetat för att sprida rädsla för brottslighet, för höga elräkningar och för hur det ska gå med den svenska integrationen.
Rädsla är en känsla – men det är knappast en bra grund för att fatta överlagda beslut. Det blir i synnerhet sant när dessa frågor kommer att skymma det vi kanske egentligen borde vara ännu mer rädda för; den globala uppvärmningen, hoten mot vår demokrati och den ekonomiska recession som fortfarande är en reell risk på horisonten. 
Även tonen i den har varit en besvikelse. Kärnkraft, poliser och fängelser är hårda frågor, och det är de hårda frågorna och tonfallen som har dominerat här; för några valrörelser sedan var det en självklarhet att det var coolt att vara både öppen och snäll. 
Den här gången behöver man bara passera några valaffischer för att se att det i år är motsatsen som har gällt – och det har redan gjort såväl det politiska klimatet som Sverige till en lite mindre, och mindre öppen, plats. 
Det är på sätt och vis ironiskt att det – just som vi för första gången har en kvinnlig statsminister och fler partier än någonsin leds av kvinnliga ledare – är traditionellt manligt kodade frågor som dominerar, och inte sällan diskuteras i en tröttsam machoton. 
Till sist är det också – och kanske framförallt – en besvikelse att detta är en valrörelse som har slutat i kampen mellan två jämnstora block, och som tvingar politiken att avgöras i ett aningen eller.
Vitsen med ett parlamentariskt system är ju faktiskt att ett allmänt val inte ska vara någon folkomröstning där man antingen väljer en valsedel med ”ja” eller en med ett ”nej” – och vi kan bara hoppas att de partier som påstår sig ligga i mitten i fortsättningen visar att de menar allvar med det. 
Sverige mår bra av att inte begränsa sig till två politiska block eller till två möjliga alternativ, utan av så många blocköverskridande överenskommelser som möjligt – och långt fler borde veta så väl att de kan sätta landets och demokratins bästa framför det egna partiets kortsiktiga intressen. 
För det är det emellertid inte försent. Det må vara så att ni vet hur valet gick, medan jag inte gör det – men det ingen av oss vet är hur det egentligen slutade.
Valet är nämligen en sak – regeringsbildningen en helt annan, och precis som ingen kunde förutsäga att valet 2018 skulle sluta med Januariavtalet vet ingen av oss exakt vilka dynamiska effekter höstens förhandlingar kommer att få.
Där finns det en chans för alla partier att ta ansvar och göra sitt allra bästa för Sverige, och för att vi ska få en stabil regering som är intresserad av att ta ansvar för såväl det demokratiska klimatet som de avgörande problem och framtidsfrågor som väntar oss.
Även om vägen dit har varit gropig, kan det visa sig att det här årets valrörelse slutar med något som är gott.