Idag lever vi i ett tillväxt-besatt samhälle. Från hög till låg skall vi alla oroa oss och bry oss om tillväxten i landet. Om detta har jag skrivit tidigare vid flera tillfällen. Vi har generellt sett glömt att målet inte är att leva för att jobba, utan att jobba för att leva. ”Konkurrenskraft” har smugit sig in i alla delar av samhällsbygget, från skolan, till omsorgen, till flyktingmottagning och regional profilering. Vi är rikare än någonsin tidigare men ändå saknas medel till välfärd för att det är politiskt underkastat tillväxten, som sägs skadas av statlig intervention av alla dess slag.
Fördelningspolitiken, som Sverige varit känd för, har de senaste årtiondena trappats av och idag ser vi en mycket negativ utveckling på den fronten. De finansiella medlen koncentreras i händerna på en klick i överklassen, istället för att komma samhället till del i någon längre utsträckning. Effekterna av detta är en ökad otrygghet för arbetarklassen och medelklassen som bland annat resulterar i ökade sociala spänningar mellan grupper och inte minst ökad främlingsfientlighet.
Målet om full sysselsättning är långt borta idag och arbetslösheten har bitit sig fast på historiskt höga nivåer. Finanskrisen är inte över och aldrig tidigare har västvärlden haft en kris som biter sig fast så länge. Trots detta verkar det anses vara rimligt för Swedbanks VD att få 13 miljoner i lön, en ökning på 60 %. Dessutom kom det en rapport nyligen om att 50 % av de jobb som existerar idag i Storbritannien beräknas vara automatiserade inom 20 år. Sverige lär få en liknande utveckling, även om detta inte diskuteras i politiken. Denna typ av utveckling borde ses som något fantastiskt, en seger för mänskligheten som till slut börjar nå målsättningen av att inte behöva arbeta hela tiden för att säkra sina grundläggande behov. Istället ses det som ett hot, det beskrivs som att jobben försvinner.
Vi måste börja inse fakta: Marknaden, tillväxten och teknologin existerar för att tjäna mänskligheten. De är inte några naturkrafter som utkräver mänsklig underkastelse. Istället är de verktyg som vi själva skapat för att kunna underlätta vår kamp för överlevnad och vår utveckling som samhälle. Att hålla fast vid en vettlös kapitalism som inte bara sliter världens natur sönder och samman, utan även bränner ut människor i allt större mängd, är inte den framtid vi borde sträva efter.
Är det någon som på allvar tror att framtiden ligger i åtta timmars arbetsdag, fem dagar i veckan för 100 % av den arbetsföra befolkningen? Ska målet för politiken verkligen vara att bevara en konservativ, destruktiv samhällsnorm som nyliberalismen eller ska vi kunna genomföra goda reformer för att föra Sverige in i framtiden?
Svaren på dessa frågor behöver inte vara så komplicerade. Det framtida Sverige behöver sex timmars arbetsdag, utökad semester och en slagkraftig fördelningspolitik där vi delar på våra samhällsresurser på ett lämpligare sätt än idag. Annars rullar vi kvar i ekorrhjulet tills världen till slut går under i kriget om de sista naturresurserna och den sista tillväxten. Är det verkligen målet?