Ibland händer det att jag får frågan om det inte vore bättre om alla partier samverkade och att man tog vara på de bästa personerna i stället oberoende av partifärg. Likaledes kan man ibland höra att fördelning av resurser i kommunen inte ska ske utifrån subjektivt tyckande utan i stället grundas på objektiva kriterier.
Båda dessa påståenden är för mig som politiker ytterst främmande. Låt oss börja med tanken om att lägga ideologierna åt sidan och att kloka personer i stället skulle samregera. Detta kan nog många tycka låter klokt. Men frågan är då på vilket mandat dessa personer ska grunda sina ställningstaganden. I stället för ställningstaganden formade i den representativa demokratins processkvarnar så blir det i stället upp till dessa ”kloka personer” att fatta beslut utifrån eget huvud. Som väljare har du då ingen som helst möjlighet att ta ställning i förväg till vem som kommer att företräda dina åsikter på bästa sätt. Tala om att köpa grisen i säcken.
Det andra fenomenet, att man förnekar att politik handlar om att grunda beslut på subjektiva värderingar i form av ideologier är långt mycket farligare än det mer naiva samregeringsresonemanget. Den som ger uttryck för att objektiva kriterier ska ersätta subjektiva värderingar förnekar i grunden politikens berättigande och förespråkar, medvetet eller omedvetet, ett teknokratiskt tjänstemannavälde som tar sin yttersta utgångspunkt i rent ekonomiska effektivitetsresonemang. Ideologier, eller subjektiva värderingar, är i deras ögon något som inte ska existera. Slutsatsen måste då också bli att politiker borde avskaffas.
Är subjektiviteten i form av politiska ideologier och politiska prioriteringar så farliga att de inte ska ha en plats i beslutsfattandet kring hur vi använder våra gemensamma resurser och hur vi ska forma vårt samhälle? Naturligtvis inte. Dessutom är det så att det inte finns någon som helst objektiv sanning som kan appliceras i stället för ideologiska ställningstaganden.
Men säger någon kanske, Vi kan ju titta på ekonomiska nyckeltal och jämföra med dessa. Visst är det bra att jämföra sådana för att få en uppfattning om hur de politiska prioriteringarna slår i praktiken. Men, och det är ytterst viktigt att komma ihåg, nyckeltal är resultatet av någon annans prioriteringar och värderingsmässigt grundade ställningstaganden. De uppstår inte av sig själva. Bakom siffrorna göms en rad beslut som styr. Förleds man att tro att anpassning till nyckeltal kan ersätta värderingsmässigt grundade ställningstaganden så låter man bara någon annan göra de subjektiva ställningstagandena åt en. Man överför således den politiska makten och det politiska inflytandet åt någon annan utan att veta på vilka värderingsmässiga grunder dessa ställningstaganden gjorts.
Det underbara med politik är att beslutsfattarna redovisar på vilken värderingsmässig grund som man avser att fatta beslut, och detta gör att man som medborgare, i alla fall till viss del, kan förutse hur beslutsfattarna kommer att agera. Idag är den representativa form av demokrati som tillämpas den mest funktionella även om den är långt från fulländad. Ett problem är att ideologiska diskussioner är alldeles för litet närvarande i vårt samhälle. I takt med politikens professionalisering har avståndet mellan medborgarna och politiken blivit alltför stort. Det är ett stort problem.
Sedan får man inte glömma bort att viljan att minska det ideologiska inflytandet över samhälleligt beslutsfattande i sig är en subjektiv värdering. Detta synsätt är dessutom vanligt bland politiker på högerkanten på den politiska skalan. De talar i stället om att individen ska få fatta besluten själva. För oss socialdemokrater, och även alla andra socialister, är det i stället självklart att vi ska verka för att skapa ett samhälle som tar sin utgångspunkt i våra subjektiva värderingar, i vår ideologi. Det synsättet ska vi vårda. Annars kan vi likaväl avskaffa oss själva och det demokratiska system vi byggt upp och släppa makten till eliterna i vårt samhälle. Det ställer i vart fall inte jag upp på.