Sommarvärmen är plågsam på den stora öppna ytan, ingen skugga. Vi går samlade, lågmält småprat förekommer på flera språk, fraktade hit från flera länder.
Jag håller mig tätt intill min vän där vi går längst en grusgång som löper längst en järnvägsräls. Så stannar vi upp. För 70 år sedan skulle vi ha fått skiljas åt här och med största sannolikhet aldrig fått se varandra igen. Män i en linje, kvinnor & barn i en annan. Arbetsföra tas åt ett håll, de gamla, krymplingar eller sjuka i ett annat led. De som stod här för 70 år sedan hade en lång, svår resa bakom sig, packade som boskap i godsvagnar. Nu utlovades en dusch. Säkerligen efterlängtat och följaktligen logisk att dela på män & kvinnor. Så de går, fogligt. De visste inte det vi vet.
På order går de mot den stora tegelbyggnaden, träder in, klär av sig och på tillsägelse memorerar de nummer som deras kläder hänger på, i tron att de ska få klä på sig igen. Men döda kroppar behöver inga kläder, och de judiska böneschalarna som i normala fall skulle följa med i graven ligger i en glasmonter och påminner om att det inte räckte med att ta deras liv.
Det är lätt att känslomässigt fångas av berättelserna om svält, slit, de sofistikerade och plågsamma metoder som lägrets fångar utsattes för. Allt från hygieninrättning med tvålkopp, men aldrig någon tvål. En ständig påminnelse om vad som finns att sakna, till pålar med krokar där misskötsamma hängdes upp med armarna bakom sig. Tårarna kommer vid montern som innehåller en stor hög med skor, inga större än att de ryms i min hand. Illamåendet som får mig att hulka när jättehögar av kvinnohår tornar upp sig i en monter som löper efter en 6 m lång vägg. Inget av det är märkligt. Det är mänskligt.
Det som är märkligt är, hur svårt det är att begripa dem som i scensatte, genomförde och upprätthöll dessa vidriga dåd. För det är också mänskligt. Uppenbarligen.
I den enklaste av världar finns det en god och en ond sida, men i den här verkligheten vet vi att det inte riktigt är så lätt. Vad är det för värdeförskjutning som gör att Hitler med hantlangare öppet kan uttala att Judar är världens ondska ochska rensas ut från världen? Hur hände det, och förstod människor som stod mitt i det hela vad som hände? I efter hand känns det ju så självklart.
Normer och värderingar ändras, människor kan ändras. Alltså också vårt samhälle och också vi. Idag normaliseras åsikter och handlingar inför våra ögon. Sådant jag aldrig trodde skulle bli vardag finns vid fika borden på arbetsplatserna, skolkorridorerna och ja, i Sveriges riksdag. I våra grannländer sitter partier med en minst sagt grumligbakgrund med i styret. I Sverige har vi talman av samma kaliber, och i dagens industri skriver förmögna f.d.företagsledare att vi måste sammarbeta med dennes parti.
I vardagen möter jag exempelvis undersköterskan som tycker att SD har förändrats och nu står det på vanligt folks sida. Att de har sin grund i Bevara Sverige Svenskt är inte ett problem. Och ja, jag tror ju att människor kan ändras så varför inte? Om det inte vore för sådant som att jag i Sveriges riksdag har hört tredje vice talman ifrågasätta min kollega Adnans rätt att kalla sig svensk. Samma parti som inte tycker att sådana som jag ska ha rätt att bilda familj eller ha rätt att besluta om min egen kropp, vilket förresten tycks delas även av KD:s nya ledare.
I mitt FB flöde har jag människor som skriver och delar åsikter om muslimer om deras vedervärdiga kultur & hemskheter som begås i Allahs namn. Människor som delar in oss i vi och dom, bättre och sämre sort.
En värdeförskjutning. Hur långt går det innan jag själv påverkas, förflyttas? Hur står det till med dig? Vi är ju bara människor. Vare sig genomgoda eller genomonda.
Man ska inte måla fan på väggen heter det ju. Men alla borde någon gång i livet besöka Auschwitz. Om inte annat för att påminnas om att det inte var monster som utförde dåden. Utan människor. Som du & jag.