Om du frågar mig, så är bland det mest frustrerande som finns att behöva se på när någon gör någonting som uppenbarligen inte lyckas eller är framgångsrikt – och som i stället för att upphöra och tänka om, bestämmer sig för att fortsätta att banka huvudet i precis samma vägg som förut.
Den känslan får jag när regeringen nu väljer att i höstbudgeten satsa pengar på att höja taket för både RUT- och ROT-avdragen – och det tycks jag inte vara ensam om.
Expressens liberala ledarsida är vanligtvis en pålitlig hejaklack för sittande regering, men skräder inte orden när de avfärdar åtgärden med uttryck som ”obegripligt” och ”inte riktigt klokt.”
Det hela blir än värre, om man betänker att regeringen själva valde att presentera detta som en del av lösningen på den tvärbromsning och fullständiga kris som har drabbat svenskt bostadsbyggande och därmed byggbranschen.
Det tyckte fackförbundet Byggnads också, där förbundsordförande Johan Lindholm valde att uttrycka sig både skarpt och träffande: ”Byggbranschen är på väg in i en rejäl vargavinter, då vill regeringen ge oss kortbyxor och flipflops.”
Inte heller branschorganisationen Byggföretagen var särskilt imponerad, även om deras VD Catharina Elmsäter-Svärd valde att uttrycka sig mer diplomatiskt än så och talade om ”en begränsad effekt” av reformen.
Det är förstås en sak att få kritik av den politiska oppositionen eller av expertmyndigheter – men när så här starka invändningar kommer från såväl de egna ledarsidorna som just de grupper som åtgärden är tänkt att gynna, då gäller det att dra öronen åt sig.
Det är ett kraftigt underkännande av regeringens tänkande och handlande – och det är inte särskilt konstigt.
RUT- och ROT-avdragen infördes först av regeringen Reinfeldt och har sedan dess varit ett kärt barn i det borgerliga hemmet – men dess faktiska effekter har visat sig vara små och väldigt svåra att kvantifiera.
I en analys från förra året konstaterade den statliga myndigheten Tillväxtanalys att varje jobb som skapats av RUT-avdraget har kostat staten 1.5 miljoner kronor, och varje ROT-arbete har legat på cirka sju miljoner kronor.
Det är helt enkelt ett dyrt och fullkomligt bakvänt sätt att bedriva arbetsmarknadspolitik som regeringen nu väljer att dubbla insatsen på – samtidigt som det inte löser något av de problem som samhället står inför.
Att hemmet blir rent en smula oftare hos dem som har råd att anlita hemhjälp är förstås trevligt för den som slipper plocka undan hemma hos dem, och det är klart att det kan bli fint med ett nytt helkaklat badrum eller en köksö med tillhörande fondvägg.
Men det kommer knappast att lösa de långa bostadsköerna runtom i landet, och inte heller göra att trösklarna för att köpa en första egen bostad för unga blir ett dyft lägre.
I stället kommer det att leda till fler lyxrenoveringar som i onödan leder till en mindre hållbar livsstil för landet som helhet – det är som att plantera dyra blommor i villaträdgården, fast vägen fram till huset håller på att bli fullkomligt ofarbar.
Det bidrar också till det sammantagna intryck som denna budget ger – ett lapptäcke av gammal borgerlig skåpmat, ineffektiva åtgärder och en respekt för Tidö-avtalets servettskiss som om den hade varit de tio budorden.
Det verkar inte ens finnas en vilja till allvarliga reformer i någon riktning – och så länge det lilla man gör är överflödigt och ineffektivt, får Ulf Kristersson och Elisabet Svantesson (båda M) nog vänja sig vid att leda en regering som är impopulär.