Det är alltid trist att förlora val. För de regeringsledamöter som måste lämna blir det mycket påtagligt. Jag har varit med om detta två gånger, s-förlusterna 1976 och 1991. Men att som borgarna sura över valutslaget en hel höst är överdrivet. Inte heller socialdemokraterna var särskilt glada över valresultatet. Det var inte möjligt att bilda en stark regering som kunde säkra att regeringsförslagen gick igenom i riksdagen. Läget krävde samarbete mellan partierna men de borgerliga valde en annan väg. De borgerliga partierna såg allt samarbete enbart som ett sätt att hjälpa Stefan Löfven. Det var bara den egna budgeten som gällde. Argumentet var att hade man lovat väljarna just detta.
Självfallet är vallöften viktiga och partierna ska göra vad de kan för att uppfylla dem. Men om partierna känner sig 100% låsta vid dessa kan man aldrig hitta kompromisser i riksdagen. Utan politiska kompromisser kan riksdagsbeslut bara fattas om ett parti har egen majoritet. Så har det mycket sällan varit och så kommer det inte heller att bli framöver.
Vårt proportionella valsystem leder till att det finns många partier i riksdagen vilket gör det svårt att bilda starka regeringar. Oviljan att samarbeta och i stället låsa in sig i block kommer att medföra stora problem framöver. Detta förstärks av ett populistiskt parti med rötter i nazismen som tungan på vågen, ett parti som därför kommer att vara utanför varje samarbete.
Efter beslut i riksdagen i början av oktober kunde socialdemokraterna bilda regering tillsammans med miljöpartiet. Även om Stefan Löfven ville se detta som en ”samarbetsregering” blev det mycket litet av samarbete och försök till kompromisser. I stället budgetkaos efter det att Sverigedemokraterna inte längre höll sig till den praxis som tidigare gällt att partierna bara ska rösta på sitt eget förslag, inte taktikrösta.
Det parlamentariska kaoset ska nu lösas genom nyval. Alla partier hoppas naturligtvis på mer stöd i detta val. Samtidigt är osäkerheten stor. Dessutom är samtalsklimatet nu mellan partierna på bottennivå. Jag tror vi är många som känner att så här kan det inte fortsätta. Det politiska livet som en grundpelare i svensk demokrati måste hanteras mer varsamt och med respekt.
Jag hoppas att den kommande valrörelsen ska handla om politikens sakfrågor. Det borde ju vara lättare att orientera sig nu när alternativen är så tydliga genom de budgetmotioner som står mot varandra. Men denna diskussion måste kombineras med en uttalad vilja från partierna att efter valet vara öppen för kompromisser. Alla borde ha lärt sig läxan att riksdagsarbetet kräver samarbete, inte omöjliga låsningar.
Förhoppningsvis ska det politiska samtalet under valrörelsen inte ägnas åt det politiska spelet så att sakfrågorna försvinner. Det borde inte vara för mycket begärt att politiker och journalister gör sitt jobb för att ge allmänheten största möjlig upplysning om de viktiga politiska sakfrågorna som valet ytterst handlar.