Under de senaste veckorna har Paris skakats av våldsamma protester mot regeringens och president Macrons pensionsreform, som kommer att höja pensionsåldern från 62 till 64 år.
I de många länder som redan har en högre pensionsålder än så är det lätt att höja på ögonbrynen över det – en sådan förändring borde väl inte vara så dramatisk att den tvingar ut folkmassor på gatorna i konfrontation med polisen?
Det är den inte heller – i sig. Den är bara ett av de möjliga svaren på ett problem Frankrike har gemensamt med många länder i västvärlden: Vi blir allt äldre, och vi lever allt längre, vilket gör att en ökande andel av befolkningen både står utanför arbetskraften och tar mer av välfärdens resurser i anspråk.
Alternativen till höjd pensionsålder skulle ha varit att sänka pensionerna eller höja de arbetandes inbetalningar till pensionssystemet, och inte heller de åtgärderna hade varit särskilt populära.
Högljudda och våldsamma protester på gatorna må på sätt och vis vara en specifik fransk genre – men jag tror också att de säger någonting om den tid vi lever i just nu.
I ofta citerat ett tal som hölls i januari 1848 – bara veckor innan februarirevolutionens utbrott – sade den franske politikern och författaren Alexis de Tocqueville:
”Man säger mig att det inte finns någon fara eftersom det inte äger rum några upplopp; man säger att, eftersom det inte finns någon synlig oreda på samhällets yta, så är ingen revolution nära förestående. Mina herrar, tillåt mig att säga att jag tror att ni bedrar er […] Detta är min djupaste övertygelse: Vi sover i detta ögonblick intill en vulkan.”
Det de Tocqueville syftade på var landets ineffektiva regering, nöden i breda befolkningslager och den ojämna fördelningen av landets välstånd – och det är värt att notera att de Tocqueville själv inte var någon revolutionär.
Han var liberal, kanske en sorts föregångare till Macron, och ville med detta varna inför farorna med att tillåta en revolutionär rörelse växa sig stark. För när den underliggande frustrationen över ojämlikhet, orättvisa och över svåra tider blir tillräckligt stor, kan nästan vad som helst tjäna som den tändande gnistan för deras utlopp.
Ingen trodde det när han sade det – men bara några veckor senare hade julimonarkin fallit, och Frankrike blev en republik igen.
Riktigt så dramatiskt är inte det scenario vi just nu ser framför oss – men exemplet fungerar ändå som en modell för hur man kan förstå den franska striden om pensionsåldern.
Vi lever i en tid där alltfler människor i hela Europa har allt svårare att få vardagen och ekonomin att gå ihop. Vi lever också i en tid där de ekonomiska klyftorna har skenat, och orättvisan i dem är extremt synliga och påtagliga.
Det är en farlig cocktail. Det är möjligt att behandla den här situationen som ”business as usual” – att låta dem som inte äger ta den hårdaste smällen, medan andra väntar på att aktiemarknaden och bostadsprisernas ska återhämta sig.
Men det kommer i så fall att få konsekvenser. I första hand för dem som utsätts allra värst för krisens härjningar – men i förlängningen också för det politiska systemet. Att ha förtroende för ett politiskt system som inte svarar på de grundläggande frågorna om ekonomisk trygghet är nämligen svårt.
Vilka uttryck en sådan förlust av förtroende kommer att ta sig går inte att säga. Men det kan till exempel innebära att en höjning av pensionsåldern som borde vara rimlig, i stället blir gnistan till en konfrontation där väldigt mycket mer än så står på spel.
Pensionsfrågan är bara den tändande gnistan
Det strejkas i Tyskland och demonstreras i Paris – men även där lugnet råder utövar ojämlikheten ett tryck på vårt politiska system.
PANTHEON. Protester mot höjningen av pensionsåldern har de senaste veckorna skakat Paris.
Foto: Aurelien Morissard
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.