Som samisk politiker slår det mig hur fruktansvärt lite Sveriges nation gör för sitt urfolk. I måndags ställdes Sverige inför FN:s råd för mänskliga rättigheter, som vill påskina en rad olika brister i hur Sverige hanterar urfolksrätten. Tongångarna från svenskt håll har under tidigare regering varit allt igenom positiva genom nuvarande lagstiftning med Sametinget och Rennäringslagen. Nuvarande regering ställer sig mer självkritiska, om än man är ovillig att genomföra några större förändringar.
Detta sker samtidigt som forskare har konstaterat att Sametinget i regel inte har någon makt, samiska språk dör ut och Sápmi fortsätter att exploateras utan att det samiska folket får säga något särskilt om saken. Sveriges regeringsrepresentanter menar att man skall föra ”dialog om samexistens” med det samiska folket, som förutsätter en fortsatt exploatering av samiska områden. Samer ses som representanter för ett särintresse, istället för rättighetsinnehavare, och ute i Norrland gror ett fortsatt förakt mot samer. Rennäringslagen säkrar rättigheter till ca 10 % av samer i Sverige medan resten skall nöja sig med att rösta till Sametinget samt eventuellt få lite hjälp till sina barn att lära sig samiska. Ett genomgående tema är underfinansiering av allt som har med det samiska att göra.
Allt detta får mig osökt att tänka på forskaren Steven Lukes dimensioner av makt, där han påpekar att makten över den politiska dagordningen och passivitet är lika stora maktmedel som direkt förtryck, om det används för att kväva politiska motståndare. Genom att visa sig välvillig och hävda att man ”redan har gjort så mycket”, ”att man jobbar på saken” och ”söker dialog om samexistens” vill man desarmera ett folk som säger att smärtgränsen är passerad sedan länge tillbaka. Genom dessa retoriska luftslott avväpnas politisk konflikt som hade kunnat föra frågorna upp på den politiska dagordningen, då den missnöjda parten kedjas till ett förhandlingsbord som är menat att förhala, inte förändra.
Förhoppningen från svenskt håll är solklar, för den med ett skarpt politiskt sinne: Om det tar nog lång tid kommer lågan att gå ur det samiska folket, som då välvilligt kommer att förpassas till historiens skräpkammare. Uppfattningen är likaså att en fortsatt kolonial politik är förutsättningen för ett livskraftigt Sverige, i kapitalismens tecken. Vare sig gruvbubblor, klimatkriser eller folkligt motstånd tycks kunna bryta järngreppet som nyliberalismen tycks hålla på folkrättspolitiken.
Är socialdemokraterna år 2015 villiga att fortsätta på den koloniala banan som man höll under 1900-talet eller skall detta nya århundrade bli till den tid då vinden vände? Skall vi inse att det finns fler möjligheter för Norrland att leva än att exploatera allt och alla? Vågar SAP till slut leda en faktisk förändring av hur Sápmi hanterats? Bollen ligger på er planhalva och det är dags att sluta be om time out, sluta snegla mot avbytarbänken och nu visa i vilken riktning ni vill föra urfolkspolitiken.