Tre år efter covid 19-pandemins utbrott har många tagit tillfället i akt att summera den, och även avsluta delar av den löpande bevakning som har pågått sedan dess utbrott.
Enligt SCB:s siffror visade det sig att Sverige är det land som hade lägst överdödlighet i EU under pandemin, trots eller tack vare att den svenska modellen för att bemöta den avvek från många andras.
Det var nu en gång aldrig en tävling, och en av de många underliga aspekterna av livet under åren med pandemin var det inofficiella världsmästerskap i pandemihantering som tycktes uppstå i folks medvetanden under de där åren.
För varje nation tycktes det viktigt att just deras experter var de allra främsta, och att deras strategi var den allra mest lyckade – alldeles som om det mänskliga lidandet i ett land blir mindre om det ställs intill det i ett annat.
Det blir det inte. Men om det finns någonting som Folkhälsomyndigheten och den svenska regeringen förtjänar beröm för, så är det att man vågade lita på det egna omdömet och på de egna beräkningarna även när man möttes av en nästan världsomspännande våg av kritik och ifrågasättanden.
Tack vare det blev nedstängningarna – med all den skada som de har orsakat på samhällen över hela världen – betydligt mildare här, och barn kunde i mycket hög utsträckning fortsätta att gå i skolan och få den undervisning de kommer att få nytta av i resten av sina liv.
Där skulle den här berättelsen för vår del ha kunnat ta slut – men det gör den förstås inte. Den som bara kastar ytterligare en blick på siffrorna ser att de också avslöjar någonting annat, betydligt dystrare och mer förutsägbart än så.
Det är nämligen de nordiska länderna som har drabbats av minst överdödlighet – en samling välorganiserade och förmögna länder med välfungerande välfärdssystem.
Man kan förstås välja att betrakta det som en glädjande nyhet för oss som råkar bo just här, men det är framförallt talande för att klassamhället inte enbart existerar inom länder, utan mellan dem.
Med sorglig regelbundenhet, förutsägbarhet och precision fick de länder där vaccin tillverkades tillgång till vaccin först efter att den rika delen av världen hade fått sin andel – och även om historien om vaccinet kan skrivas som en vetenskaplig framgångssaga, är den också ett sorgligt vittnesbörd om hur delad och ojämlik världen fortfarande är.
Med allt det i åtanke är det också värt att ännu en gång återvända i tankarna till den svåra tid som vi har genomlevt, och kanske framförallt till alla de starka känslor och övertygelser som pandemihanteringen gav upphov till.
De var så starka att de kunde splittra samhällen och familjer och dra nya gränser mellan länder – fast inget gick att veta med säkerhet, och ingen egentligen hade grund för vad de än var så tvärsäkra på.
Om det finns någonting vi kan lära oss av det som samhälle, så är det inte bara de slutsatser som kommer att gå att dra om äldreomsorgen, om beredskapslagren och om vikten av att inte förlägga all produktion av till exempel vårdmateriel i utlandet.
Det är också att stora och dramatiska händelseutvecklingar inte nödvändigtvis är någonting som man måste möta med stora gester och dramatiska omställningar av precis allt som har varit tidigare – utan med en trygghet och ett lugn som hjälper oss att bära allt det vi inte kan veta med säkerhet.
Det är nämligen en förmåga som vi tyvärr kommer att behöva och ha nytta av – för om det finns något vi med säkerhet vet om framtiden, är det att också den kommer att vara osäker för oss.
Pandemisummeringarna stämmer till ödmjukhet
I tider av osäkerhet visade många sig vara snabba att välja vad som var rätt och fel. Det var fel då, och det är en risk även i framtiden.
OMSTRIDD. Under sin sista tid som statsepidemiolog blev Anders Tegnell både hyllad och ifrågasatt.
Foto: Stina Stjernkvist/SvD/TT
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.