I veckan har jag läst insändare från personal som gett upp, för att villkoren är orimliga. Någon beskrev sitt yrke ”som de tärande”. Det är inte så konstigt, för så förklaras ofta deras låga löner.
Det är förvisso sant att lönen kommer från ”skatt”-kistan men det är dags att skrota den här argumentationen om tärande helt. Det är nämligen inte sant.
Synen att de som arbetar inom vård- och omsorgsyrken gör det för att de har ett kall görs fortfarande gällande, några tänker säkert på Florence Nightingale men faktum är att hon förutom att lägga grunden för vårdhygienen också ansåg att den som arbetade skulle vara avlönad. Ändå ligger synen på yrket som ett kall kvar och många menar att det är de orimliga arbetsvillkoren som gör att färre vill arbeta i vård och omsorg. Det är en del av sanningen, men applåder och tacksamhet betalar inte räkningar och trots att vi vet vad närvaron på arbetsmarknaden betyder både för oss som självständiga individer, och för oss som samhälle fortsätter vi förvänta oss att omsorgen ska acceptera låga löner utifrån förlegade ideal och en okunnig syn om de värde som genereras till samhället.
Vi har byggt våra försäkringssystem på närvaro på arbetsmarknaden. Vi bygger också våra framgångar som nation, både i form av framgångsrika företag och ett samhälle med trygghet och god omsorg till alla, på att vi har ett högt arbetskraftsdeltagande i befolkningen. Då krävs det att någon tar hand om barnen, de gamla och ser till att hålla oss friska för att det ska funka,
Sanna Marin, Finlands statminister, svarade klokt på en fråga varför jämställdhet är så viktigt för Finland. Hon svarade: "Vi är en liten befolkning, vi måste använda all vår kompetens om vi ska stå oss internationellt". Det gäller även Sverige, för genom den omsorgsmodell som vi ordnat har vi ett högt deltagande på arbetsmarknaden, det innebär fler välutbildade för företagen att rekrytera, det innebär fler som arbetar och betalar in i det gemensamma systemet. Det är en styrka för hela vårt land.
Ibland idealiseras hur omsorgen såg ut tidigare, kvinnorna som var hemma med barn och gamla. Det låter så mysigt med guldram runt. Rotar man i historiska arkiv inser man snabbt att det inte var guldram för särskilt många. Skillnaderna var gigantiska, och professionalitet går inte att jämföra med dem som arbetar i omsorgen idag. För de som arbetar är inte sällskapsdamer, utan utbildad personal med kompetens! De borde såklart vara givet att personalen har möjlighet att utföra arbetet med fokus på den vårdades behov, inte springa som en skållad råtta och mäta minuter vid varje omsorgstillfälle.
När jag ser att kvinnor går ner i arbetstid för att hjälpa sina gamla blir jag bekymrad. Det innebär att de ser att personalen inte räcker till. Det gör i sin tur att vi får svårt att få nya att arbeta, och de som har erfarenhet och arbetat länge de slutar. Det börjar vara dags att bestämma oss hur vi vill ha det?
De som vill utveckla den gemensamma modellen behöver stryka tärandeargumentet och sikta högre. Sedan valet 2006 har det inte funnits en majoritet i riksdagen som kunnat få ihop ett stöd för de investeringar som krävs. Tittar vi på utfallet av valet ser lägret väldigt delat ut just nu. Synen på vilket håll vi vill att landet ska gå delar män och kvinnor, så det går bra att börja hemma vid köksbordet. Vill du se en annan utväg är det dags att mobilisera nu, för högern kommer inte att lösa problemet. Ingen annan heller, om det inte finns en folklig majoritet bakom.