I radions P1 talade man häromdagen om Storbritannien. Man har på kort tid valt premiärminister flera gånger, det har varit corona-skandaler och nu har motståndet mot EU falnat så att folk och företag börjar trycka på om ett återinträde. Regeringen håller emot och säger att man vill omförhandla villkoren istället.
Min pappa pratade alltid om EU som ett fredsprojekt. För honom var det viktigt att andra världskriget var det sista och han köpte argumenten att om två länder handlar viktiga varor av varann – som kol och stål - så är det svårare att förklara varann krig. Mina bevekelsegrunder ser kanske lite annorlunda ut. För mig är det främst två saker – förutom själva handeln inom området – som är viktiga. Det ena är att det ska vara enkelt att bo och jobba på andra sidan om landsgränserna. Man rör på sig, ser andra saker, provar att bo och upptäcka kulturen på andra ställen och det kan inte vara dåligt, inte minst av samma skäl som pappa använde – att det är svårare att starta krig mot ett land där man har kompisar. Min egen dotter bor just nu i Frankrike, och för henne var det i stort sett bara att ta flyget och börja jobba. Arbetsvillkor utvecklas när människor rör på sig. Svenskar kommer inte att stanna i andra länder om det är mer eller mindre omöjligt att försörja sig där. Jakten på människor som kan ta de jobb som erbjuds innebär att de sämsta villkoren sakta kommer att förbättras, både genom lagstiftning och genom exemplets makt, det är min fasta tro. Det andra är att vi inte ska inbilla oss att kriminella element stannar där de är födda. Människor som vill begå brott gör det där det är mest lukrativt och då måste vi kunna samarbeta för att lagföra dem. Vi lyckas inte jämt, invänder någon, och det är sant, men har det blivit lättare eller svårare sen vi blev med i den här föreningen?
Jag kan ändå inte låta bli att le lite elakt när jag hör om Storbritannien. Jag vet att man innan utträdet, och kanske än, hade en helt annan syn på sin egen storhet än vad andra hade. Det var lite av ”vi ska ha de villkor vi anser att vi förtjänar – för vad ska ni andra göra utan oss?”. Det är sällan en bra grund för en förhandling om man vill bli någorlunda nöjd med resultatet. Tyvärr är det också en bild som flera av de större kommunerna i Sverige har. Solidaritetsönskningar kommer oftare från den som är mindre och svagare och mer sällan från den som anser att man klarar sig själv. Jag har sett det i Norrbotten, jag har sett det i älvdalen och jag har sett det i Sverige. När arjeplogaren undrar varför man som kommunalråd lägger så mycket tid utanför kommunen så är svaret delvis detta. Man måste vara där andra är och tillföra sina perspektiv, för det gör ingen annan åt en. Man måste också söka sina fränder, de som har likartade förhållanden och gå ihop för att bli starkare.
Statsvetarna gillar inte riktigt alla förbund och föreningar där små kommuner lägger frågor för att samarbeta, jag vet det. Det är svårare att utkräva ansvar av en sån organisation. Men alternativet, att vara landets mest glesbefolkade kommun och vara ensam, är sämre. Kanske har Storbritannien börjat upptäcka att man inte löste alla sina bekymmer – inte minst med att få tag på folk som kan jobba – för att man kapade banden till oss andra. Kanske kan de större kommunerna här också fundera en stund på om det som gagnar fler kanske i slutänden gagnar dem själva. För ensam är inte stark även om man måste vara snäll om man är stor. Det är sen gammalt.