Det är fredag morgon. Har kramat tjejerna extra mycket denna morgon eftersom en helg i huvudstaden väntar mig och min vän Anna. Stockholm. Vackra Stockholm. Det som en gång var mitt hem. Efter jobbet lämnar jag lugnet i Sjulsmark och beger mig mot Kallax till flyget som ska ta mig söderut.
Det där med att flyga har aldrig varit min grej. Det har faktiskt blivit värre med åren. Kanske är det känslan av att vara instängd högt uppe utan någonstans att ta vägen eller kanske är det känslan av att lägga mitt liv helt i någon annans händer som gör det så otäckt. Oavsett vad så är själva flygandet väldigt beroende av att jag är lugn och inte stressar upp mig. Denna gång gick det över förväntan.
På tal om stress så ska denna krönika handla om den resan jag gjorde i helgen. Ja, inte bara resan till vår huvudstad, utan min inre resa. Allt började när jag landade på Arlanda och skulle ta mig med snabbtåget Arlanda Express in till Stockholm. Självklart är det ett snabbtåg. Vem skulle ha tid med något annat?
Det första som händer är när jag kommer till perrongen, tittar upp mot avgångstavlan som visar; 3 minuter och 24 sekunder till nästa tåg. Jag skrattar för mig själv samtidigt som stressen börjar göra sig påmind. Måste man veta sekunderna nu också, tänker jag innan jag går vidare mot biljettautomaten. När jag står där bakom en äldre herre som också vill köpa biljett så inser jag hur jag faktiskt börjar titta på klockan på avgångstavlan och tänka för mig själv att det hade varit skönt att hinna med det tåget. Varför? Jag har ju inte en enda tid i världen att passa förutom mitt flyg hem, som går på söndagen.
Jag sneglar över axeln på herren framför mig, som inte alls verkar veta hur man köper en biljett i automaten. Jag erbjuder min hjälp vilket blir väldigt uppskattat och vi småpratar lite. Helt plötsligt finns känslan av stress inte där längre. Men det kommer snart ändras. Jag anländer nämligen till T-centralen klockan 17.30 en fredag eftermiddag. För er som upplevt det så vet ni precis vad jag menar. Det måste vara det absolut värsta som finns. Det är människor överallt. Precis överallt. Kånkandes på en stor resväska, visserligen lätt (med mycket plats för planerade inköp) så lyckas jag alltid gå i fel riktning vilket resulterar i diverse armbågar och höga suckar och ”Ursäkta mig”. Att sedan försöka korsa dessa ”körfält” för att köpa biljetter till tunnelbanan gör mig svettig. Jag tittar mig omkring och konstaterar att jag på bara några minuter sett fler människor än vad jag gör på flera månader hemma. En intressant start på en lugn och avkopplande helg.
Hur som helst tar jag mig helskinnad till hotellet och möter min fina vän Anna i hotellets lobby där hon väntar på mig. Det känns skönt när jag träffar henne. Hon är så lugn och harmonisk, och det smittar av sig på mig. Jag behöver det. Jag berättar för henne om min resa hittills och vi skrattar gott åt det bägge två. Emelie från Piteå och Anna från Äppelbo. Två småbarnsmammor från landet ska ha en avkopplingshelg i storstan.
Efter många långa samtal om livet, promenader genom ett höstvackert Stockholm, tidiga kvällar med mycket välbehövlig sömn så blev helgen precis så lyckad som jag trodde att den skulle bli. Och även denna gång vann tack och lov småstadslugnet över storstadsstressen! Man behöver nämligen inte veta exakt hur många sekunder bort ett tåg är, Inte ens om det gäller Arlanda Express.