När man engagerar sig i politiken så gör man det för att man drömmer om att skapa en bättre värld. Efter regeringsskiftet i höstas hade jag förväntningar på att den nya regeringen skulle föra en utrikespolitik i Olof Palmes anda, där ideologiska principer i vissa fall går före den realpolitiska verkligheten. Dock blev jag inte helt förvånad när regeringen med Mikael Damberg i spetsen nyligen lade fram sin exportstrategi; man skulle utöka exporten till flertalet länder, även diktaturer, för att på så sätt främja mänskliga rättigheter och ett hållbart företagande i de länderna man handlade med.
Handel med fattiga länder är bra och om det gynnar ländernas inhemska ekonomi kan befolkningens mest grundläggande krav tillgodoses. Då kan medborgarna börja ställa krav mot de i flera fall diktatoriska makthavarna. Om en människa har mat på bordet, någonstans att sova och ett jobb kommer nästa steg handla om att man vill kämpa för sina demokratiska rättigheter utan risken att utsättas för repressalier.
Dock finns det stora brister i Mikael Dambergs och Socialdemokraternas argumentation. Till exempel varför ska man göra affärer med diktaturer som redan badar i pengar och inte ens tar ut skatt från sina medborgare? Jag pratar givetvis om gulfstaterna; Förenande Arabemiraten, Qatar och Saudiarabien. Detta är stater som redan har nått en hög ekonomisk standard men som fortfarande tillhör några av de allra mest brutala diktaturerna i världen. Givetvis finns det ekonomisk ojämlikhet i Saudiarabien, men det har att göra med att regimen hellre lägger pengar på vapen, palatsbyggande och sina drygt 7000 prinsars (siffran är inget skämt) apanage.
När det handlar om exporten till diktatoriska stater med stora resurser måste det finnas ett tydligt regelverk. Om Sverige fortsätter att handla med till exempel Saudiarabien kommer vi att fortsätta hålla regimen under armarna och då indirekt bidra till att regimen kan fortsätta plåga sin egen befolkning där bloggare döms till piskstraff och där kvinnor knappt har några rättigheter överhuvudtaget.
För Mikael Damberg och Socialdemokraterna handlar det här också om att man vill förlänga vapenavtalet med Saudiarabien som går ut i maj och då ska man kunna hänvisa till att man främjar de mänskliga rättigheterna i Saudiarabien.
Ibland måste man tala klarspråk och att Sverige vill utöka sin export till gulfstaterna handlar endast om att man vill tjäna pengar. Jag kan förstå tänket, ju större export för Sverige desto mer pengar kan gå till svensk välfärd. För de politiker som är realpolitiskt lagda i regeringens ministär går ekonomi före mänskliga rättigheter fastän de påstår något annat.
För oss andra som är mer ideologiskt lagda och gick med i politiken för att kämpa för en mer rättvis värld ställer sådana här beslut till problem. Hur ska man agera i förhållande till sitt parti? Ska man acceptera att regeringen vill fortsätta handla med Saudiarabien och hålla denna regim under armarna? Eller ska man protestera och säga att detta är fullkomligt oacceptabelt från ett parti som historiskt har kämpat för mänskliga rättigheter?
Tyvärr är detta den bistra verkligheten. Partier som sitter vid makten, oavsett parttillhörighet, tänker först och främst med plånboken. Jag är inte förvånad, men trots det oerhört besviken. När Sverige bytte regering drömde jag om en förändring att svensk export och vapenhandel skulle ta sig en ny inriktning, men ju äldre man blir desto mer inser man att drömmar inte alltid slår in. Oavsett hur gammal du blir gör det lika ont när dina drömmar går i kras.