När det vi tror är sant inte är det

Vi svenskar tror på våra media. Har något stått i tidningen så anses det vara sanning. SOM-institutet mäter regelbundet förtroendetrender och säger att 58% av svenskarna har ganska gott förtroende för radio och tv och att dagspressen stannar på 35% – något högre siffror än för några år sedan. Om man ska spekulera om skillnaden så skulle det kunna vara så att ”dagspressen” inkluderar rätt många tidningar och att man faktiskt har mindre förtroende för de som bara lever på att sälja rubriker och ”klick”, men då killgissar jag verkligen. Eller hoppas. Har man, som jag, haft sitt värv i offentligheten vet man att det man svarar när en journalist ringer oftast beskärs, och att allt det man säger, alla förklaringar och resonerande inspel, inte kommer med och ibland skär man tänder därför att det som trycks eller spelas upp i radio känns förvridet. Det får man leva med. Såna är spelets regler även om man ibland önskade att saker inte alltid refererades som David kamp mot Goliat. Hittills har jag aldrig varit drabbad av att bli totalt felciterad. Allt som blev kvar till tryck har varit sant om än ibland taget ur sin kontext, det förtjänar att sägas.

Att vi har så pass högt förtroende för våra samhällsinstitutioner har sina baksidor också. När någon bestämmer sig för att göra egna nyheter, strunta i att ha en ansvarig utgivare och ägna sig åt att skarva ihop egna historier som helt enkelt inte är sanna så kan det vara svårt att skilja såna från det som lokaltidningen skrev. Riktiga tidningar har krav på sig att låta alla parter komma till tals. Du kan inte beskylla någon för något utan att denne får en chans att svara. Så ser det inte ut för den som hittat på en egen liten nät-tidning och sprider skit omkring sig. Jag hör och ser rätt många som i kommentarfälten på sociala media refererar till källor som gör att man tar sig för pannan. Det är i sig inget nytt fenomen. Det företag som lägger ner pengar på reklam som lovar runt och håller tunt hinner lura rätt många innan de blir upptäckta och granskade. Alla läser inte konsumentverkets skrifter innan de köper kapitalvaror om man säger så.

Nu har vi börjat se och höra om regelrätta attacker på det svenska samhället. Andra statsmakter kan göra ordentlig skada genom att finnas där vanligt folk finns och låta beskäftiga när de påstår både det ena och det andra. Att det ljugs om att svenska myndigheter t ex kidnappar barn har naturligtvis ett syfte. Får man Sverige att framstå som en rättslös stat så sänker man vårt värde. Kommer vi att ha lättare eller svårare att gå med i Nato av en sån attack? Det kan man ha olika åsikter om. Lite allmän illvilja kan man värja sig mot med hjälp av fakta och transparens. Långsiktiga attacker satta i system – av trollfabriker, som vi vet finns även om de har lite av science fiction över sig – nöter till slut ner försvaret. Det är svårt att reparera effekterna av det som folk till slut tror är sant för att de hört det så ofta. Och där nånstans önskar man att fler lät det där som låter en smula otroligt cirkulera ett par varv i magen innan man delade med sig av ”men har du ändå hört”-ryktena.

I Sverige kidnappar vi inte barn. Det händer att vi tar barn från deras föräldrar, men det är väldigt ovanligt. I efterhand vet vi att fler kanske borde ha fått växa upp med andra vuxna. Barn har rätt till trygghet och det måste gå före föräldrars rätt till sina barn om du frågar mig. Men det är lite av en annan diskussion där många säkert har åsikter. Sällan trollen dock.