Lite då och då förskräcks vi över naturens krafter. Jordbävningar, stormar och översvämningar drabbar människor plötsligt och med fruktansvärd kraft. För det mesta kommer sådant till oss genom media, särskilt TV. Någon enstaka gång upplever vi det på nära håll. Jag bor i Sala, alltså i den kommun där förra sommarens stora skogsbrand började. Även för oss som inte var direkt drabbade genom att bo i området där branden drog fram så var det omskakande, att följa rapporterna timme för timme, att känna brandmän som kämpar i hettan, att ringa släktingar som förbereder evakuering, att vilja göra något utan att riktigt veta vad.
Några månader efter branden deltog jag i en diskussion om människors tilltro till samhällsgemenskapen. Särskilt hos de yngre minskar tilltron både till andra människor och till samhället. Detta är oroande eftersom sammanhållningen kring det vi har gemensamt har varit helt grundläggande för vårt samhällsbygge.
Tendensen är också att förtroendet för myndigheter och det politiska systemet gröps ur. Avståndet till dem som fattar besluten blir allt längre. Samhällsinsatserna blir alltmer specialiserade och professionaliserade. Här finns ett tydligt behov av åtgärder för att närma medborgarna och de som styr eller utför samhällsuppgifter åt andra.
Under en kris som en stor storm eller skogsbrand finns det en påtaglig vilja hos medborgarna att hjälpa till. Men det finns ingen upparbetad insikt hos myndigheter att dra nytta av denna vilja eller beredskap att organisera de villiga. Självklart kan inte detta byggas upp när krisen är verklighet. Den måste utarbetas i normala tider. Och medborgarna måste få kunskap om vad som kan göras.
Vår diskussionsgrupp om dessa frågor - inom tankesmedjan Arena - kom fram till att alla ungdomar borde ges en utbildning för att kunna göra medborgartjänst t ex vid kriser. Vi har överlämnat en rapport om detta till regeringen.
Tidigare fanns den militära värnplikten som i varje fall gav männen kunskap och beredskap inför faror och ytterst krig. Värnplikten byggde på idén att alla hade ett gemensamt ansvar att försvara vårt land. Den militära värnplikten finns ju inte längre i sin gamla form även om en hel del – numera såväl kvinnor som män - fortfarande utbildas i det militära.
Värnplikten i den traditionella formen blandade unga män från olika samhällsgrupper. Denna erfarenhet underströk det gemensamma samhällsansvaret och kom att utgöra en mötesplats där unga ur olika samhällsklasser möttes jämbördigt. Tyvärr har sådana möten blivit alltmer sällsynta sedan även såväl skola som bostadsområden blivit alltmer segregerade. Jag beklagar detta, inte minst därför att i möten kring något gemensamt utvecklas ett kitt som håller samman människor och ökar tilltron till varandra.
Förslaget om att skapa en utbildning för alla ungdomar har två primära syften. Det ena är det praktiska, att tillgodose behovet av beredskap och kunskap hos oss alla att göra insatser i kriser och konflikter. Det andra har att göra med utvecklingen av minskad tilltro till varandra och samhället. För att ändra denna utveckling krävs naturligtvis en mängd olika insatser. En utbildning för att kunna göra vissa medborgartjänster är ett sätt att öka tilltron till varandra och medvetenheten om vårt gemensamma samhällsansvar.