Med risk för allvarlig förtroendeskada

Regeringens agerande i fråga om universitetsstyrelserna riskerar att skapa en farlig spricka mellan landets akademiker och politiker.

KUNSKAP. Regeringens agerande riskerar att skapa en förtroendekris mellan landets akademiker och den politiska makten.

KUNSKAP. Regeringens agerande riskerar att skapa en förtroendekris mellan landets akademiker och den politiska makten.

Foto: Tor Johnsson/SvD/TT

Krönika2023-05-17 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under måndagskvällen stod det klart att regeringen inte har några planer att lyssna på den omfattande kritiken, och backa från sina planer på att förkorta mandatperioden för landets universitetsstyrelser.
Bakgrunden är att regeringen påstår sig vilja ha in vad de kallar för ”säkerhetspolitisk kompetens” i universitetsstyrelserna, och därför vill ha en chans att utnämna nya ledamöter redan om 17 månader.
Man hade kunnat invända att regeringen redan nu har chansen att utse vem de vill och anser behöva sitta i styrelserna – men sanningen är väl helt enkelt att de inte har hunnit fokusera på det, och därför önskar skjuta upp beslutet eller åtminstone få chansen att fatta det snart igen.
Det är förstås signifikativt för det slarv och den brådska som har präglat den nytillträdda regeringens arbete hittills – men ännu allvarligare än så är egentligen att de vägrar att lyssna på kritikstormen, som bland annat har tagit sig uttryck i ett upprop signerat av landets samtliga högskolerektorer.
De är oroliga för att Sveriges lärosäten ska utsättas för politisk styrning och manipulering – och redan att de går ut och meddelar detta är någonting som är snart sagt unikt i svenskt akademiskt liv.
I en sådan situation hade det enda rimliga regeringen hade kunnat göra vara att backa – vilka behov de än ser att ändra normerna för tillsättningen av universitetsstyrelser, kan de inte väga tyngre än att förhindra denna avgrundsdjupa spricka och förtroendekris mellan landets akademiker och dess regering. 
Det är säkert lätt för en nytillträdd och ovan regering att föreställa sig att förhållandet mellan den politiska makten och myndigheterna ska vara fullkomligt enkelriktad – regeringen bestämmer, och myndigheterna utför det som har blivit bestämt.
Så har emellertid aldrig varit fallet, och det ska vi vara glada för. En klok regering måste vara beredd att lyssna på såväl experter som myndigheter, om de överhuvudtaget ska ha chansen att förstå vilka konsekvenser dess åtgärder får.
Det tycks vara det sista som regeringen Kristersson har lust med, och tyvärr verkar det som om det inte enbart var i valrörelsen som Tidö-partierna bestämde sig för att strunta i verkligheten, och enbart säga vad som passar den.
I stället agerar de konsekvent på tvärs mot alla blinkande varningslampor, och låtsas glatt som ingenting. När Klimatpolitiska rådet varnar för att Sverige inte kommer att uppfylla sina åtaganden, låtsas de bokstavligen som om det regnar. 
På samma sätt viftar de undan all kritik mot de egna, alltför brett och generöst utformade elstöden – för dem spelar det ingen roll att självaste Riksbankschefen säger att elstödet är inflationsdrivande, det ska genomföras ändå.
Att deras åtgärder därmed ser till att skada såväl klimatet som Sveriges anseende i utlandet är av underordnad betydelse – precis som det inte rör dem i ryggen att de just nu skyfflar mer bensin på inflationsbrasan, och därmed riskerar en längre period av räntehöjningar. 
Det är konsekvenser som kommer att vara kännbara i verkligheten, och för alla oss som lever i den. Från den kan man nämligen inte ta ut skilsmässa, bara för att man har tröttnat på att lyssna på de experter som faktiskt kan förklara hur den hänger ihop. 
Det är ett kortsiktigt och ansvarslöst hanterande av en lövtunn riksdagsmajoritet, och tyder på osäkerhet och svaghet snarare än på styrka och mod. För den här regeringen verkar det inte spela någon roll hur det faktiskt blir, så länge de i alla fall kan påstå att de fick sin vilja fram.