”Om vi inte visste vem som skulle arbeta som vaktmästare, jurist eller ordförande i LO-borgen i centrala Stockholm, vilka löner vore rättvisa då?”
Frågan ställs i tidningen Arbetet. Det är i en intervju med en LO-jurist som försöker svara genom att hänvisa till filosofen John Rawls teorier om rättvisa.
Teorier blir stora om de likt Rawls funderingar låter sig lånas till många olika tolkningar och utläggningar. Artikeln i Arbetet är ett exempel. Här används Rawls till argument för att löneskillnaderna inte bör vara för stora.
Jag tror dock att den uppfattningen måste kompletteras något. Rawls poäng var inte att skillnader mellan människor får vara för stora, utan att de som har det sämst ska ha det så bra som möjligt.
John Rawls försökte utforma sina tankar så att de skulle kunna passa väl in i hur vi själva resonerar utan att ha läst en massa filosofiska böcker. Och i det här fallet tror jag de flesta håller med om att det centrala inte är om någon har 10 miljoner mer än vad den fattige grannen har, utan att den fattigare har det så hyggligt som möjligt.
Rawls uppfattning var således att vi ska försöka maximera det minimala. Att göra den fattige så resursrik som möjligt, inte att i första hand göra den rike fattigare. Här ställs vi inför en valsituation.
Vi måste kring frågan om vad det är som gör att samhället faktiskt utvecklas så att hela kakan växer. Det är inte självklart vilka lösningar som ger tillväxt – och möjlighet att maximera den sämst ställdes situation. Ett sätt är att omfördela pengar via skatten. De rika betalar en del till de fattiga. Som därmed får det lite bättre ställt. En annan metod är att snarare omfördela chanser snarare än stålar.
Det är i så fall inte bidrag till konsumtion som skatten ska gå till, utan exempelvis utbildning (för att alla ska kunna förkovra sig efter förmåga); allmänna kommunikationer (som gör att alla kan sälja sitt arbete lättare); fortbildning (som gör att alla kan komma tillbaka efter att en anställning upphört).
Att omfördela livschanser har fördelen att det ger alla en möjlighet att själv ge efter förmåga. Och inte bara få efter behov.
Om vi har en fackföreningsrörelse som främst inriktar sig på att försöka komma åt högavlönade snarare än att både höja de egnas löner, men också konstruera lösningar som gör att alla kan ge mer av sin förmåga, då tror jag att slutresultatet blir bättre.
För visste vi inte om vi kommer att bli vaktmästare, jurist eller LO-ordförande tror jag att vi ville ha en lön som vi kunde påverka med hjälp av våra egna insatser. Och inte andras godtyckliga åsikter om vad som är rättvist.