Med Liberalernas sannolika utträde ur riksdagen och den svenska rikspolitiken förhåller det sig ungefär som det brukar göra när en anrik storklubb åker ut ur den högsta serien i en av våra lagidrotter: I efterhand kunde alla se det komma.
Då kommer man att peka på olika orsaker – på gammalmodiga spelidéer och trotjänare som redan borde ha lagt skridskorna på hyllan, eller på en nysatsning som slog fel och en oerfaren målvakt som inte höll måttet mellan stolparna.
Men framförallt kommer de att peka på olika tillfällen när det faktiskt hade kunnat sluta annorlunda – enskilda beslut och matcher, där det som från början verkade som en omöjlighet förvandlades till någonting oundvikligt.
Från och med en sådan punkt spelar det ingen roll hur mycket spelarna kämpar, supportrarna ropar och huvudtränaren slår ut med armarna – slutet kommer ändå att bli detsamma.
Sport och politik är nu en gång inte samma sak – men om man för Liberalernas del ska peka på ett ögonblick när det stod klart hur allvarligt partiets läge verkligen är, så kommer det vara lätt att tänka på partiledaren Nyamko Sabunis intervju i SVT:s 30 minuter i förra veckan.
Mot slutet av intervjun gjorde Sabuni sitt allra bästa för att förklara bort Januariavtalet som någonting Liberalerna hade gått med i och utformat enbart för att skada Socialdemokraterna, och att deras krav i förhandlingen enbart byggde på deras uppfattning om vad som skulle skada arbetarrörelsen.
I en galax väldigt långt borta kan det säkert framstå som ett klokt taktiskt drag: Det Liberalerna försöker göra är att återställa partiets förtroende bland borgerliga och särskilt konservativa väljare, och då kanske den sortens retoriska slagnummer kan vara till hjälp.
Det är dock en tanke som är så långsökt att den enbart kan framstå som logisk i hjärnan på en självutnämnd spinndoktor eller lobbyist. Det är nämligen en efterhandskonstruktion som är så genomskinlig att den bara kan irritera väljare på båda sidor om blockgränserna, och minska förtroendet för Liberalerna som parti.
Den som minns den svåra regeringsbildningen efter förra valet vet att förhandlingarna vid det laget enbart handlade om att få till en grund som landet kunde regeras på. I den situationen tog Liberalernas tidigare ledning sitt ansvar, och förhandlade fram Januariavtalet.
De satte landets bästa före de egna politiska preferenserna – och det ska de ha heder av än idag. När Sabuni vill skriva om historien på ett sätt som enbart kan tilltala en ungdomsklubbist, understryker det hur långt liberalerna lossnat från både sitt ideologiska ankare och från verkligheten, och i stället driver riktningslöst på de dagspolitiska vågorna.
Det är synd. Det gamla Folkpartiet en konstruktiv kraft i svensk politik. De var ett folkrörelseparti som bidrog till många viktiga reformer, och som med intellektuell stringens och en grundläggande ideologisk förankring bidrog till den politiska debatten med skräpa och trovärdighet.
De hade inte alltid rätt, och de var aldrig störst, men de spelade sin roll väl. Det är en roll de hade kunnat spela än idag – men i stället har Liberalerna gått vilse i blockpolitikens snårskog.
För väljarna var det redan innan svårt att veta vad de egentligen ville i svensk politik – och det lär inte bli tydligare nu.
Det är inte särskilt konstigt – inte ens Liberalerna själva verkar ju veta vad de vill. Och då blir det inte lätt att spela den här sporten som kallas politik, oavsett hur många spinndoktorer och lobbyister man väljer att plocka in.