Nu är det bara timmar kvar. På söndag är det valdag i kyrkovalet. För mig inleddes valrörelsen med att spela in podd ihop med kyrkopolitikern Jesper Eneroth. Avsnittet heter "Kyrkovalet med Kata och Jesper" och finns på plattformar där poddar finns, exempelvis Spotify och Acast om man vill lyssna. En sak vi pratar om först på slutet är varför jag ens engagerar mig i kyrkovalet när jag själv inte är medlem med rösträtt.
Jag resonerar såhär: jag gick med i Socialdemokraternas ungdomsförbund när jag var tretton år. Jag hann engagera mig i två riksdagsval (det 2006 och det 2010) innan jag fyllt arton år. Varför brydde jag mig om val jag inte hade rösträtt i? Jo, för att jag redan som trettonåring förstod att saker som sker i samhället inte endast berör de som har rösträtt.
Svenska kyrkan är en del av samhället. Jag är inte medlem, eftersom mina föräldrar inte var det och därför valde att inte döpa mig. Bland mina kompisar i skolan gjorde detta mig unik. Hade kyrkan i området jag växte upp i valt att exkludera mig från verksamheten hade det märkts och haft negativa effekter på mitt liv. Men när alla mina kompisar fick gå på kyrkans fritidsverksamhet fick jag det också.
Det var ingenting jag reflekterade över då, jag ville bara vara med mina kompisar. Men jag fattar nu att de vuxna i kyrkan inte sorterade oss baserat på hur stark vår gudstro var. För hur skulle de ens kunna ha gjort det? Vi var barn. Vi trodde stundvis på Gud, och vi trodde stundvis att vi skulle få brev från Hogwarts.
Det enda sättet det hade gått att sortera hade varit just på våra föräldrars agerande och involvering. Och skulle man införa sådan sortering, när man väl tagit det steget, vem är då där för att sätta gränser? Om man säger att bara barn som är döpta ska få vara välkomna till Svenska kyrkan, kan nästa steg då vara att enbart barn vars föräldrar regelbundet bekräftar sin tro ska få komma? Bara barn till kristna? Bara barn till "svenska" kristna? Vem ska göra den sorteringen?
Jag vill aldrig se en plats jag förknippar med så mycket värme, vänskap, kärlek, tröst och trygghet förvandlas till en plats som sorterar och exkluderar. Jag vet att jag, trots att jag fortfarande inte är medlem, kan knata in i närmast vilken kyrkobyggnad som helst och få ett gott mottagande. För kyrkan är en plats för de sökande. Om än det är en gud, en plats att reflektera, eller bara gemenskap man söker. Tvivel hör livet till.
Du som har ett röstkort liggande hemma, kanske ännu osprättat men inte heller bortkastat: jag vet hur det känns. Jag vet att det är lätt att känna att jag kanske inte har rätt att bry mig, eftersom jag aldrig besökt en gudstjänst eller eftersom jag lät bli att döpa mina barn. Men så är det inte. För vi är alla del av ett samhälle där Svenska kyrkan är en livsviktig aktör.
Det är (även om det kanske är oavsiktligt från de som hävdar det) elitistiskt att mena att kyrkopolitiken främst ska avgöras av de som aktivt engagerar sig i kyrkan. För sådana gränser går inte att dra hur lätt som helst, och hur sådan retorik utvecklar sig är en del av en politisk agenda som vill dela upp människor och ställa grupp mot grupp.
Så du som har rösträtt, gå och rösta. Och om du är som mig och inte har det, se till att de röstberättigade du har omkring dig går och röstar. Bry dig. Och skäms inte över att du bryr dig. Att bry sig är en rättighet, ibland rent av en plikt, och framför allt är det himla fint.