I veckan har det varit stora diskussioner i Europaparlamentet inför förhandlingar om handelsavtal mellan EU och USA (TTIP). Diskussionerna har handlat om att parlamentet nu formerar sin förhandlingsposition. Det är en ganska stor process att balansera alla åsikter och debatterna var därför känslosamma. Tillslut valde parlamentet att skjuta upp omrösningen. Själv anser jag att det vore bra med ett handelsavtal.
Det finns ekonomiska fördelar som kan bidra till fler jobb. Däremot är det viktigt att vi har starka krav på vad handelsavtalet ska innehålla. För mig var det därför viktigt att parlamentet kräver skydd för samhällservice, så att avtalet inte inkräktar på välfärdens områden. Jag vill också se starka miljökrav, värna arbetsrätt och ha tydliga positioner för kemikaliepolitiken och för djurskyddet. Den förhandlingsposition som parlamentet var på väg att anta innehöll sådana skrivningar.
För mig var det därför en besvikelse att parlamentet inte kunde enas. Just nu pågår ett blame game om vems fel det var att vi inte nådde i mål. Den diskussionen är inte särskilt konstruktiv. Vi borde istället fokusera på att ta oss framåt igen så vi lyckas enas inför nästa gång vi sammanträder i Strasbourg.
Veckorna i Strasbourg påminner om känslan att vara på kongress, eller om du aldrig varit på kongress, det påminner om att vara på ett internat. Det finns fördelar, men en risk är att diskussionerna blir lite inåtvända den veckan i månaden som vi är i Strasbourg, eftersom vi inte åker hem till familjer och vänner på kvällarna (majoriteten i parlamentet ogillar förövrigt denna flyttcirkus). Efter den här veckan känner jag dålig eftersmak.
Vissa parlamentariker stod och hojtade, buade och betedde sig under debatten om TTIP. Jag gillar inte sånt. Vi ska värna om orden och spara kraftuttrycken till de värsta situationerna. Jag hade gärna sett dessa kraftuttryck och detta engagemang i arbetet för att förändra situationen på medelhavet, där tusentals människor drunknar på flykt från konflikter och krig.