I det senaste numret av Dagens Samhälle läste jag en intressant artikel kring Södertälje kommun som ska införa tvålärarsystem i alla kommunens skolor. Artikeln gjorde mig lite nostalgisk och varm i kroppen. Min första lärartjänst som nyutexaminerad lärare hade jag i en klass med tvålärarsystem. Det var absolut inte vanligt på den tiden, och många ställde sig nog frågan om det var bra att ha en jättestor klass med två lärare i stället för två mindre klasser med varsin lärare. Jag och min kollega Monica hade tillsammans ansvaret för trettio stycken elever. 1993 var så stora klasser något extremt i en kommun som Arjeplog. Det vanligaste var klasser med elevantal på mellan arton och tjugotvå elever. Ingen skulle ha höjt på ögonbrynen för två klasser med femton elever i varje. Många skulle nog rentutav ha välkomnat detta.
I Södertälje, med inspiration från Sollentuna kommun, ska man nu införa tvålärarsystemet i kommunens alla skolor. Erfarenheterna från Sollentuna, och då främst Gärdesskolan, är mycket goda. I artikeln i Dagens Samhälle får vi möta två lärare på Brunnsängskolan där man slagit ihop eleverna från fyra klasser i årskurs och gjort tre klasser med trettio elever i varje där varje klass har dubbla lärarresurser.
Tanken bakom tvålärarskapet är att det ska bli mer tid för eleverna och att lärarna bättre ska kunna stödja varandra och att kvaliteten i undervisningen på så sätt ska bli bättre. Det blir också lättare för lärarna att hantera olika situationer där man behöver få kunna ägna sig åt en enskild elev eller en mindre grupp elever. När en ensamlärare ska ta tag i en konflikt mellan elever som varit under rasten avstannar verksamheten i klassrummet. Med ett tvålärarskap så kan den ena läraren hantera konflikten och den andra sköta verksamheten i klassen.
När jag tänker tillbaka på min lärartid är det ofta jag med tacksamhet tänker på vilken ynnest det var för mig att börja i ett tvålärarskap. Monica fungerade ju som en fantastisk mentor för mig, och genom vårt samarbete lärde jag mig enormt mycket som jag tog med mig när jag senare jobbade som ensamlärare. Framförallt minns jag hur givande det var att planera verksamheten tillsammans. Nu hade vi turen att vi funkade jättebra tillsammans och hade väldigt roligt ihop. Det var ett extra plus. En annan styrka i ett tvålärarskap är ju att man kan ta vara på varandras styrkor på ett helt annat sätt än i ett system med ensamlärarskap.
Tvålärarsystemet ger också stora möjligheter att vara flexibel i arbetet i klassrummet. Ibland kan det behövas mindre grupper och då är det lätt att åstadkomma. Ibland kunde det vara så att en mindre grupp behövde extra stöd, exempelvis i matte, och då tog en av oss dessa elever medan den andra tog hand om resten av klassen.
Tvålärarskap behöver inte vara det bästa i alla situationer. Ibland finns det omständigheter som gör att två mindre kalsser är att föredra framför en stor. Men det är nog bra att ha med sig i tanken när man planerar verksamheten att en stor klass kan vara bättre än två små om man jobbar med tvålärarskap. Man får inte slentrianmässigt fastna i traditionella spår. I stället måste man när man planerar verksamheten fundera vad som är bäst för just denna grupp elever. Visst kostar ett tvålärarsystem initialt mer men troligtvis är det väl investerade pengar som betalar sig längre fram. Mindre sjukfrånvaro hos lärarna, bättre kontinuitet för eleverna, mer samarbete mellan lärarna och nöjda elever och lärare har ett stort värde. Det får man aldrig glömma.