Det är något av en tradition för nya regeringar att lägga ned sådant som låg den tidigare majoriteten varmt om hjärtat – och det gäller kanske i synnerhet nytillträdda borgerliga regeringar.
Från högerhåll heter det ofta och gärna att Sverige har alltför många myndigheter. Det är dels en ideologisk principfråga.
De vill att staten ska ha ett mindre fotavtryck, och blanda sig in på färre ställen i samhällslivet, och argumenterar ofta för det genom att kasta fram siffror om hur många myndigheter det faktiskt existerar och ta fram ett exempel på någon som tycks dem alldeles särskilt onödigt.
Det biter kanske i debatter – men när de politiskt motiverade nedläggningsbesluten blir verkställda får de ofta oavsiktliga konsekvenser som hade kunnat vara komiska om de inte hade varit så allvarliga.
Så fattade den första alliansregeringen under Fredrik Reinfeldt mycket snabbt beslutet att lägga ner Arbetslivsinstitutet, som bland annat hade till uppgift att studera arbetsvillkor och förhållandet mellan arbete och hälsa.
Det ledde till en hel del avbruten forskning och till omfattande kunskapsförluster på området, som ännu inte har kunnat kompenseras fullt ut – samtidigt som regeringen Reinfeldt under just denna mandatperiod var fullt ut fokuserade på de höga sjukskrivningstalen.
Detta skedde bara två år innan man – i en tät omröstning i Sveriges riksdag – beslutade sig för att lägga ned den allmänna värnplikten, och så skrota såväl de institutioner och kunskaper som under lång tid lagt grunden för den svenska försvarsförmågan.
Regeringen Kristersson vill förstås inte vara sämre, och till årsskiftet kommer myndigheten Delegationen mot segregation att läggas ned.
Den grundades 2018 och har sedan dess bland annat haft till uppdrag att studera, följa och sprida kunskap om segregationen i Sverige – samt att fördela statsbidrag och knyta samman viktiga aktörer med varandra inom arbetet mot segregationen.
Låter inte det som relativt angelägna arbetsuppgifter – både med tanke på det fokus som har funnits på utsatta områden och på exempelvis hedersvåld, men också med tanke på att det är just dessa problem som regeringen påstår sig vilja göra någonting åt?
Det är det – och därför är det dubbelt förvånande att man inte ser till att värna om de insatser och institutioner som redan finns och är etablerade i det arbetet.
Utan kunskap om hur segregationen ser ut, hur den formas och hur den bibehålls kommer den inte att gå att bryta – och då kommer vi alltid att vara hänvisade till den typ av lättsinniga populistiska utspel som präglade årets valrörelse.
Forskningen är nu en gång inte allt – men det går faktiskt inte att styra ett land enbart på känsla, eller genom att kika in på twitter för att se vad de trendigaste experterna råkar tycka precis just nu.
Det kräver noggrant planerade och väl avvägda reformer med tydligt mätbara effekter – och underlaget till sådana är precis vad en myndighet som Delmos skulle ha kunnat fortsätta att bidra med.
Det kommer de nu inte göra, och det är synd. Det är nämligen inga stora pengar som kommer att besparas statskassan på detta sätt – utan måste ur samhällsekonomiska termer enbart beskrivas som en förlust.
Det gör att vi måste ställa frågan varför regeringen Kristersson vill att vi ska veta mindre om segregationen i Sverige – och varför de vill skjuta sig själva i foten på ett av regeringens allra viktigaste arbetsområden redan nu.
Kan det verkligen vara för att det är väldigt mycket bekvämare för dem att ha det just så?