”Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer”
Orden ovan skrivna av estniskfödde Aapo Sääsk till en melodi skriven av Kenta Gustavsson har på något sätt alltid berört mig. Och när jag satte mig ner för att skriva denna krönika om mina känslor inför arbetarrörelsens egen högtidsdag som vi firade igår så ploppade dessa ord upp i mitt medvetande. De inledande orden som jag citerat ovan stämmer verkligen in på de känslor jag fylls av när vi i gemenskap samlas under arbetarrörelsens röda fanor för att gestalta en kamp för alla människors lika värde som pågått genom århundranden och som aldrig kommer att ta slut.
När jag står där, tillsammans med alla andra som samlats där jag befinner mig, men även tillsammans med alla de som samlas på andra ställen i vårt land och över vår värld, så känner jag mig stark och att jag förs framåt av kraftiga vindar. Jag kan också känna mig oerhört tacksam mot de generationer av kämpar som föregått oss och som har danat det samhälle vi lever i. De som kämpade för den allmänna rösträtten, de som slogs för våra fackliga rättigheter och alla de som tog striden för att skapa våra gemensamma trygghetssystem. Men framförallt alla de som gjort stora uppoffringar i demokratins namn, både här i vårt land och kanske i ännu högre grad på andra håll i världen.
När jag står där och betraktar de röda fanorna så känner jag att jag uppfylls såväl av tacksamhet för att få kunna vara del av en världsvid rörelse i kampen för en bättre värld, fred, demokrati och internationell solidaritet som av ett ok på mina axlar av ansvar. Ansvaret för att förvalta detta arv genom att fortsätta kampen för att bryta ny mark i solidaritetens och det gemensamma ansvarstagandets namn. Ibland kan detta kännas övermäktigt, men då gäller det att påminna sig själv om att varje människa kan bidra med sin lilla del i detta arbete. Varje insats är av värde. För utan vattendroppar skulle inte något hav existera överhuvudtaget. Det är som Sissel Kyrkjebø sjunger i en av sina sånger:
"Noen tror, men vi vil vite
Du blir trett av store krav
Det vi gør er altfor lite
Bare dråper i et hav
La oss aldri gi opp håpet
snu oss bort og bøye av
Om vi alle er en dråpe
blir vi sammen til et hav"