På andra advent höll en kollega och jag en kritisk stadsvandring för ABF:s räkning, kallad Commercial Christmas Walk. Tanken var att tyda tecken och symboler utifrån tidsandan. Dagen var typiskt göteborgsk, hällregn från snedden, snålblåst. Julstaden Göteborg – en så kallad plattform för julfirandet i staden – gjorde sitt allra bästa med ljusdesignen och några kronor av de 2,5 miljarder som dras in under december i Göteborg spenderades. Vad såg vi då?
Inte mycket av det så kallade julens glada budskap. Till skillnad från i tv där många verkar hysteriskt lyckliga över jul fann vi depression. I en butik stod några barnarméer redo som för avmarsch. Tomma vita ansikten, några med direktörskläder, andra med rosa pyjamas. De ser likgiltiga ut, som om de firat jul alldeles för länge. De ser också isolerade ut, oförmögna till gemenskap.
Intrycket av depression förstärks när en vandrar längs ett av huvudstråken, Kungsgatan. Även vuxendockor ser uttryckslösa ut. Ett uttryck som skiljer sig mot tv-reklamen där närmast hysterisk lycka råder. Dockorna är hårlösa och håglösa. Kan denna apati tolkas som ett uttryck för kris? Klimatkris. Politisk kris. Psykisk ohälsa i befolkningen. En välvillig läsning är att de ger ett neutralt uttryck – projektionsytor för alla. Kanske kan en läsa in glädje, lycka, romantik, gemenskap, utseende, hudfärg, klass, ålder, funktionalitet, kön och sexualitet. Allt kanske finns i betraktarens öga – dockorna är enbart klädhängare. Så kan det vara. Jag speglar mig, jag ser bara mig i en narcissistisk konsumtionsrelation. Samtidigt, i en tid när visuella tecken anses vara betydelsefulla är det svårt att tolka denna tomhet som något annat än… tomhet. Eller som obehag över att det offentliga rummet också befolkas av människor som ber oss vara generösa när kapitalismen beordrar oss att vara glamorösa.
En lågmäld könsmarkör är propellerhänder. Många feminint klädda dockor har händerna vinklade utåt. Som om de vill fly. Beama upp sig. Undan julen. Eller bara se koketta ut, a la Betty Boop. Eller symboliserar de att den konsumerande kvinnan är på väg uppåt? En annan iakttagelse är frånvaro av traditioner. Budskapen korresponderar i stället med populärkulturella fenomen, företrädesvis från USA. Således är renar, snarare än halmbockar, populära. Texter på butiksfönstren instruerar på engelska hur individen bör agera: ”Be Brilliant, be Happy.” ”Have a glamorous holiday.” På svenska kan detta uppfattas som ordergivning. Men engelskan sockrar uppmaningarna.
En vanlig julnorm är att träffa familj och släkt. I en kapitalistiskt definierad jul är det oviktigt. På en butik står ”Gather your favorite people and celebrate.” Som vilken fest som helst. Ganska tilltalande. Men också ett budskap som går hem överallt, oavsett lokala sedvänjor, traditioner eller religiösa uppfattningar. Julen formerar sig som en kapitalistisk metahögtid. Den uttolkar inte traditionella budskap, den vill att julen individualiseras och baseras på kommersiella val. Den vill ge intrycket att du styr själv. Den kapitalistiska andan inbjuder alla att, åtminstone för en tid, känna sig glamorösa, via sms-lån om inte annat.
Jag vinklar min händer och försöker känna mig lycklig, lysande och glamorös. Det går inte.