”Jag är stolt, men inte nöjd” var en socialdemokratisk valslogan som användes flitigt inför valet 2002. Budskapet var att man var stolt över den mandatperiod som hade varit men man hade mycket kvar att göra och var därför inte nöjd.
Det fanns en tid när Sverige gick i bräschen för små staters rätt till oberoende. Då var Olof Palme statsminister och fortfarande får jag rysningar när jag befinner mig i andra delar av världen och hör Olof Palmes namn nämnas. Jag trodde att det var en tid som flytt och som man bara kunde se tillbaka på med nostalgiska ögon.
Men så en helt vanlig höstdag dag händer det som just nu sänder svallvågor över hela Europa: Sverige erkänner Palestina. Det brittiska underhuset har också erkänt Palestina (dock ej den brittiska regeringen), i Spanien och Frankrike pågår just nu diskussioner om man ska erkänna Palestina. Tids nog kommer hela EU att erkänna Palestina (till Jan Björklunds och Birgitta Olssons förtret). Anledningen är enkel: Palestina är ockuperat, palestinierna är förtryckta och erkännandet är ett ganska logiskt beslut om man tror på en fredlig värld där man respekterar de mänskliga rättigheterna.
Det som är glädjande är att Löfvens regering vågar. Den israeliska regeringen kallade hem sin ambassadör och Israels utrikesminister Avigdor Lieberman menade att det var palestinierna som var det stora hindret för vägen till fred…
Om Sverige vill återta sin position som en fredlig röst i en alltmer polariserad värld var erkännandet av Palestina rätt väg att gå. Framför allt visade den svenska regeringen att de vågade och inte vek sig för tryck utifrån. Det är både imponerande och respektingivande. Framför allt gör det mig som svensk medborgare stolt att numera ha en regering som vågar göra det den tror på.
Jag tror att detta beslut är viktigt för att EU som politisk institution ska få en ökad trovärdighet. Det är milt uttryckt pinsamt att inget EU-land, medan det har varit medlem i unionen, har erkänt Palestina. Synen på EU utanför Europa har varit att det har drivit samma utrikespolitiska linje som USA. Resultatet av Sveriges erkännande av Palestina är att denna syn kan förändras. Det skulle ge EU en större legitimitet både inom och utom Europas gränser.
Min förhoppning är att regeringen fortsätter på den inslagna vägen och plockar upp den stafettpinne som Palme lämnade efter sig. Sverige kan återigen bli en röst i världen för de stater och människor som inte kan göra sin stämma hörd. I en tid när världen står i brand kan Sverige framstå som förnuftets röst. Sverige har öppnat sina gränser för människor från världens alla hörn och är, tillsammans med Tyskland, det enda land i Europa som driver en migrationspolitik som är värdig en demokrati.
Kanske är den tiden som flytt inte alls förbi? Kanske blev Sveriges passiva internationella roll endast en parentes i historien? Kanske kommer Stefan Löfven blir en lika stor person internationellt som Olof Palme var?
Nu går jag måhända händelserna i förväg, men en regering som ingjuter framtidstro är minst lika viktigt som att en regering ska framstå som regeringsduglig.
Jag är stolt över att Sverige har haft en statsminister som hette Olof Palme men är även ganska nöjd över att Sveriges statsminister idag heter Stefan Löfven.