Igår debuterade Anna Kinberg Batra i riksdagens partiledardebatt som nyvald moderatledare. Det var en helt godkänd debut. Hon målade upp ett tydligt alternativ till den rödgröna regeringens politik. Det är bra. De svenska medborgarna behöver få tydliga alternativ att ta ställning till.
Det är inte i konfrontationen gentemot meningsmotståndarna som Anna Kinberg Batras stora utmaningar ligger. De återfinns i det interna partiarbetet. Detta blev väldigt uppenbart i anslutning till valet. Här i vår tidning kunde man läsa kommentarer från Piteåmoderaten Gunilla Wallsten. Hon sade: ”Jag förlitar mig på en enhällig valberedning och att de gjort ett bra val. Själv håller jag mig neutral än så länge. Tiden får utvisa hur det kommer att gå. Hon hamnade i hetluften direkt som ny partiledare och det är ju ingen lätt situation.”
Visst är det lite anmärkningsvärt att reaktionen från Wallsten inte är mer positiv än så. Men det är ändå en västanfläkt jämfört med den kritik som många andra har framfört. Om vi gräsrotssossar kan bli irriterade på Göran Perssons inhopp i politiken och hans syn på regeringen Stefan Löfven, så måste man inom Moderaterna känna en hel del frustration över tidigare partiledares kritik mot Decemberöverenskommelser. En riktig judaskyss var Finn Bengtssons kritik mot Anna Kinberg Batra och hans besked om att han inte känner sig bunden av den överenskommelse som Moderaterna tillsammans med den övriga alliansen gjort med regeringen eftersom den moderata riksdagsgruppen inte varit inblandad i processen.
Genom Finn Bengtssons utspel blev det uppenbart att Moderaterna under Anna Kinberg Batras ledning är ett väldigt toppstyrt parti när så pass viktiga frågor som en avgörande överenskommelse med regeringen. Som tidigare gruppledare borde hon ha insikt om vikten av att hålla sig väl med den egna riksdagsgruppen. Att sidsteppa de folkvalda moderata ledamöterna i riksdagen på detta sätt krattar inte precis manegen för Anna Kinberg Batra. Men Anna Kinberg Batra lär nog hantera liknande situationer på ett annorlunda sätt i framtiden.
Det kan nog vara en och annan läsare som sätter kaffet i vrångstrupen när jag nu skriver att jag hoppas att Anna Kinberg Batra kommer att bli en bra ledare för oppositionen i riksdagen. Men det hoppas jag verkligen. Och det beror just på det som jag skrev inledningsvis kring hennes insats i riksdagens partiledardebatt om behovet av tydliga politiska alternativ. En oppositionsledare med stora interna problem orkar nämligen inte tydliggöra alternativen till den rödgröna politiken – och det finns bara en politisk kraft som tjänar på detta och det är Sverigedemokraterna.
En av de hinder som Anna Kinberg Batra måste övervinna är den stämpel som hon erövrade när hon i en TV-intervju fällde det numera klassiska uttalandet om att Stockholmare faktiskt är klokare än lantisar. Ett uttalande som hon senare tagit avstånd från och som hon hoppas ha fått förlåtelse för. Men tyvärr tror jag inte att det blir så lätt för henne. Titta bara på Mona Sahlins problem med ”Tobleroneaffären”. När den första associationen blir den icke önskvärda så uppstår det problem. Så var det för Mona Sahlin och så kan det mycket väl bli för Anna Kinberg Batra också.
Vad beror då detta på? Svaret är knappast det vi önskar. För nog handlar det om hur kvinnor behandlas i politiken. Kvinnor utsätts för negativa stämplar på ett helt annat sätt än vad män gör. Måttstocken är inte densamma.
Oavsett vad man tycker om Moderaterna och deras politik kan man konstatera att Anna Kinberg Batra har en uppförsbacke framför sig. Manegen är inte precis färdigkrattad och hon kommer sannerligen inte till något dukat bord. Men hon verkar ha skinn på näsan – och det lär hon tyvärr behöva.