Idag är alla glada över att bankskatten finns

Moderaternas omvändelse i frågan om bankskatten är rimlig – men det är också ett underkännande av deras egen politik.

FRAMSYNT. Det var under Magdalena Anderssons (S) tid som finansminister som bankskatten blev verklighet.

FRAMSYNT. Det var under Magdalena Anderssons (S) tid som finansminister som bankskatten blev verklighet.

Foto: Tove Eriksson/TT

Krönika2023-03-21 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under de senaste veckorna har det skakat och mullrat i den internationella banksektorn. Det började i USA, där två regionala banker gick under, och fortsatte Schweiz där myndigheterna under helgen tvingade Credit Suisse att gå ihop med UBS.
I Sverige har fokus av förståeliga skäl kommit att hamna på pensionsbolaget Alectas misslyckade investering i amerikanska bankaktier – men även om den svenska banksektorn för tillfället ser stabil ut, så rör detta även oss.
Som vi om inte annat lärde oss under bankkrisen i slutet av 00-talet är det globala ekonomiska systemet numera så komplext och så sammanlänkat att det inte är fel att beskriva det som en sorts kaosteori; en fjärils vingslag på andra sidan Atlanten kan röra upp en storm som når ända hit.
Därför är det här ett klokt tillfälle att ta en kort titt i backspegeln, och se tillbaka på en debatt som präglade en del av den – nämligen den om bankskatten.
Under starkt och högljutt motstånd från högerpartierna, från näringslivets tankesmedjor och från bankerna själva valde den socialdemokratiskt ledda koalitionen under 2019 nämligen att införa en bankskatt för att stärka de offentliga finanserna.
Bakgrunden låg i att staten under den senaste krisen tog sitt ansvar för att garantera att de svenska bankerna skulle överleva och fortsätta att blomstra, eftersom de utgör en nyckelspelare i den svenska ekonomin.
Den relationen och det ansvaret kan emellertid inte vara ensidiga – om bankerna i kristider är beroende av de svenska myndigheterna som yttersta garant, måste de också i goda tider vara beredda att dela med sig av det överskott de genererar.
Detta överskott valde regeringen att återinvestera i försvarsberedningens föreslagna förstärkning av det svenska försvaret – och då ska man komma ihåg att detta föreslogs redan innan den ryska invasionen av Ukraina gjorde behovet av ökade förvarsanslag ännu tydligare och ännu större.
Det är kort sagt ett utmärkt exempel på vad en klok och framsynt regering kan genomföra även med ett svagt parlamentariskt underlag. Och om det inte låter sunt redan i sig kan man till exempel fråga Moderaterna om den saken.
Deras motstånd mot bankskatten var nämligen både högljutt, långt och hårt – men har tystnat sedan de själva tog över regeringsmakten och finansministerposten i höstas. I stället har de valt att i tysthet låta bankskatten vara kvar, även om det i praktiken är ett underkännande av deras egen politik.
Man kan förstås hoppas på fler sådana erkännanden – men i ljuset av den pågående bankkrisen behöver man också se detta ur ett bredare politiskt och ekonomiskt perspektiv.
Bankernas och den globala finansvärldens sårbarhet, som gång på gång kräver insatser från stater och myndigheter, är nämligen ett bevis på att alla teser om att marknaden är förmögen att reglera sig själv och alltid kommer att fatta kloka och rationella beslut helt enkelt inte stämmer.
Marknadernas själva existens och överlevnad är beroende av de förutsättningar som enbart ett starkt och framsynt samhälle kan skapa.
Därför är det klokt att hålla dessa återkommande kriser i minnet nästa gång någon talar om att vilja sänka skatter eller minska på regleringar inom exempelvis banksektorn.
De får det nämligen ofta att låta som om det vore tekniska förändringar och förenklingar det handlar om – när konsekvensen av det de föreslår i själva verket är likvärdig med att bilens säkerhetsbälten ska monteras bort.
Det är nämligen lätt att bli fartblind så länge konsekvenserna är dolda bakom nästa krök.