Under söndagen kom ett välkommet besked från regeringens sida angående nästa års skattesatser – det blir ingen höjning av brytpunkten för statlig skatt, som tidigare var planerat.
Förra årets historiska skattesänkning för höginkomsttagare kommer inte att upprepas i år, och i stället vill Tidö-partierna lägga fram ett nytt jobbskatteavdrag.
Det innebär en bredare skattesänkning som kommer fler till del, och åtminstone för mig kom det som en glad överraskning att regeringen på den här punkten tog sitt förnuft till fånga och valde att den här gången prioritera dem som är mest utsatta för den ekonomiska krisen i stället för landets höginkomsttagare.
Det jobbskatteavdrag som kommer har mer gemensamt med det förslag på en bred skattesänkning som Mikael Damberg och Magdalena Andersson (båda S) presenterade förra veckan.
Hos politiska kommentatorer har man redan kunnat läsa att detta handlar om att beröva Socialdemokraterna deras allra viktigaste ingång för kritik mot regeringen – nämligen möjligheten att säga att de enbart sänker skatter för de rika.
Så kan man förstås se det hela, om man tror att politik enbart är ett spel om opinionssiffror som förs på ett tredimensionellt schack och inne i spinndoktorernas huvuden – men i ärlighetens namn, låter inte det en smula långsökt?
Att Socialdemokraterna har invändningar mot ett förslag brukar vanligtvis inte vara ett hinder för en moderat statsminister att genomföra det – tvärtom, som regering behöver man alltid ta chansen att genomföra just de delar av den politiken som fått väljarna att rösta på dig framför oppositionen.
I fallet med brytpunkten för statlig skatt är det mer sannolikt att det slutligen gått upp för regeringen att detta helt enkelt inte är det rätta läget att skyffla mer pengar över dem som redan har – och i den insikten kan faktiskt den samlade vikten av expertåsikter, folklig opinion och politisk opposition ha spelat en roll.
Det skickar i sin tur en viktig signal till oppositionsarbetet för resten av den kommande mandatperioden – och det är viktigt att den signalen inte enbart fångas upp av Socialdemokraterna, utan också av deras potentiella samarbetspartier.
Det är en signal om att den här regeringen faktiskt inte är immun mot verkligheten och mot folkets åsikter – och att det för en opposition som förmår att samlas och ge röst åt frågor där man har brett folkligt stöd faktiskt kommer att finnas möjligheter att få igenom sin politik.
Att regeringen efter en omvändelse under galgen gör rätt på denna punkt innebär alltså inte att man bör mjukna i sin kritik på de punkter där de fortfarande insisterar på att göra fel; tvärtom bör man intensifiera samarbetet, och öka den press man sätter på dem.
Det gäller framförallt två områden – å ena sidan i skolmarknadsfrågan, där det finns en kraftig opinion för att göra slut på marknadsskoleexperimentet och begränsa de internationella friskolekoncernernas möjlighet att göra vinst på svenska skolbarns bekostnad.
Men det gäller också klimatfrågan, och Tidö-avtalets beslut att medvetet missa de utsläppsmål för år 2030 som Sverige inför EU har förbundit sig att uppnå.
Det är två punkter där oppositionen, det svenska folket och så gott som alla relevanta experter på områdena håller med varandra – och där Tidö-partierna är de enda som fortfarande håller emot.
Kanske behöver de bara en puff i rätt riktning, och vänliga påminnelser om att deras politik är både impopulär och ineffektiv, för att även här göra en omvändelse och i stället göra det som krävs?