Man får nog gå tillbaka till 1800-talets slut och 1900-talets första decennier för att återfinna samma öppna förakt för de mest utsatta i samhället, för att hitta samma moraliserande överhetsperspektiv, för att få samma öppna inblick i vad de privilegierade anser om fattiga och fattigdom. De har sig själva att skylla. Om de inte kan ge sina barn mat är deras egna val och beslut som gjort att de hamnat i den situationen.
Det säger ganska mycket om opinionsbildare och politiker på högerkanten att vi måste gå tillbaka till de sista stora svältåren och före den allmänna rösträttens tid för att hitta samma okunskap, förakt och moraliserande för hur fattiga har det, hur fattigdom uppstår och generella ovilja att faktiskt göra något åt saken.
För högern i svensk politik har det alltid varit ett ideologiskt intresse att göra samhällsproblem till en fråga om individuella val. Vi minns vad Ebba Busch sade i Agenda i valrörelsen 2014 om kvinnor i låglöneyrken som tagit merparten av ansvaret för familj med vabb, föräldraledighet och deltidsarbetet:
- "Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat."
Busch valde då att bortse från att när kvinnorna släpptes in på arbetsmarknaden så fick de särskilda kvinnolöner, alltså inte lika lön för lika arbete utan kvinnor fick en lägre lön än män bara för sitt kön. Kvinnolönerna avskaffades slutligt 1960 men det är också det som gett upphov till dagens lönegap mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Att mannen i en relation har högre inkomst brukar också framföras som det vanligaste skälet till att kvinnor tar större ansvar för föräldraledighet och vabb eller går ned i tid när barnen är små.
Strukturer, strukturer, strukturer. Politiska beslut, arbetsmarknadens parter, världsekonomin, industrier och konsumtionssamhällets uppbyggnad och en rad andra skeenden och beslut och handlingar av organisationer och individer har påverkat samhället som det ser ut idag. Men istället väljer högern att förminska allt till att handla om individuella val. Vare sig det är fattigdom, klimatomställning, jämställdhet eller andra samhällsutmaningar.
Det bekväma i Lena Anderssons inställning är att om det finns barn i Sverige som får gå hungriga, vilket hon ifrågasätter som en osanning spridd av illasinnade sossar och övriga oppositionen, så är det i varje fall inte ditt eller mitt fel utan föräldrarnas. Föräldrar som Lena Andersson menar har gjort dåliga livsval och inte är förmögna att ta hand om sin barn.
Det gör att alla högersinnade kan bortse från inflation, låglöneyrken, ökad arbetslöshet och dess effekter som bland annat leder till de vittnesmål från Frälsningsarmén beskriver om barn som inte äter sig mätta eller från skolorna om barn som äter mycket i skolan på måndagar och fredagar för att de inte får tillräckligt med mat hemma.
Det Lena Anderssons opinionstext alltså gör är att befria alla högerspöken från den politik som de antingen varit med och genomfört eller röstat fram. Det är våra barn som får betala priset för att höginkomsttagare ska slippa ha dåligt samvete för det samhälle de röstat fram.