Det är jobbigt att växa upp och inse att världen inte är en rättvis plats, att den aldrig har varit det och antagligen aldrig kommer att bli det. Efter åratal i en politisk depression med borgerliga regeringsårs, fascismens återkomst och socialdemokratiska partikriser känner jag att jag till slut står på stadig mark - om än marken vilar på en tickande bomb.
Sverige som land är trasigt. I årtionden har landet glidit isär i ökade klyftor inte bara mellan rik och fattig, utan mellan nord och syd. Den moderna berättelsen, om den globaliserade, högteknologiska storstaden med dess mångsidiga kulturutbud och frihet åt alla inkluderade aldrig Norrland. Saker kom till oss i Piteå något år i efterskott och till inlandet kom det inte alls. Istället blev vi utmålade som den lantliga och efterblivna delen av landet, ett romantiskt naturparadis med några öar av civilisation som klamrar sig fast längst kusten. Istället för att protestera så omfamnade vi bilden, bekväma med vad vi var, sökte vi använda vår lokalpatriotism som en sköld istället för ett nedvärderande från södra Sverige. Vi gjorde det bra som vi alltid hade gjort det, en typ av norrländsk tjurskallighet utifrån behovet av att klara sig på nätta resurser genom hårda tider.
Problemet är att vi inte längre lever i en tid där politiker faktiskt gör något när de säger att hela landet ska leva. Visst, vi har en landsbygdsminister från Haparanda men han är bakbunden av krona-för-krona politiken och ett cyniskt nyliberalt dogma om att marknaden får lösa samhällets problem. Varje satsning på ett håll skall vara en nedskärning på ett annat håll då tillväxten går till privata fickor istället för offentliga finanser.
Inte nog med det utan socialdemokratin är fjättrad vid en uppfattning om att den tunga industrin kommer att hålla Norrland flytande, trots att industrin idag inte bygger några orter eller ens i många fall skattar i den lokala kommunen. Den fria marknadens rörlighet har inte bara centraliserat kapitalet och ägarskap av företag i Norrland till Stockholm, utan även till utlandet. Det ser vi i gruvskandalernas spår, påskyndat av politiker som blundat för alla varningar och kritisk granskning.
Den norrländska socialdemokratin måste genomgå en självrannsakan. Vi kan inte längre dansa efter de politiska strategernas pipor som säger att landsbygdskommunerna - och i längden hela Norrland - måste försöka måla upp sig själva som perfekta för att kunna attrahera invånare och företagande. Det är inte genom glänsande, plastiga reklamaffischer som våra problem kommer lösas. Vi måste kräva en förändring av skattesystemet, likt det som S-studenter nyligen accepterat om differentierad bensinskatt. Inte heller är det rimligt att stora företag ska kunna verka i Norrland och leva djävel på våra naturtillgångar utan att kommunerna får tillbaka mer än skatt på de anställdas löner, när företagen gör miljardvinster och tar in personal utifrån. Sedan får stat, region och kommun gå in för att städa upp röran. Allt för att man systematiskt sugit ut Norrland i ett århundrade.
Sätt ner foten, kräv det som vi är berättigade till eller gör uppror. He jär nog nu.