Ungdomsarbetslösheten i Sverige är närmare elva procent. Det är inte rekordhögt, efter finanskrisen låg ungdomsarbetslösheten på tjugofem procent (det minns jag eftersom jag var del av statistiken), men det är trots allt högt nog att vara oroande. Just nu är det inte finanskris så som den, men det är pandemi och den har som bekant gett effekter på hela samhället.
De branscher som drabbats hårdast av pandemin är just de branscher många unga jobbar inom. Restaurangbranschen, handeln och besöksnäringen är har haft det tufft, och det är just där många unga tar sina första steg in på arbetsmarknaden.
Jag tog studenten för snart tio år sedan och jag minns tiden efter gymnasiet. Det tog inte många veckor av arbetslöshet för att jag skulle känna mig riktigt värdelös och dålig. Jag bodde hos mina föräldrar, jag sökte jobb, fick inte jobb, och klankade ner på mig själv väldigt mycket. Det var inte en toppenstart på vuxenlivet.
Jag bedövade ångesten med att umgås med vänner. Vi var många som var i samma situation och det var befriande att skratta och klaga tillsammans. Vi hade inga jobb, inga körkort (vilket många jobb krävde), och att unna sig en fika på stan var i princip uteslutet. Men situationen kändes lite mindre tragisk ihop med mina kompisar.
Mina vänner har många gånger varit min egen psykiska hälsas räddning. Att umgås med vänner har man förstås inte kunnat göra på samma sätt nu, i och med pandemin och den sociala distanseringen som vi förväntas efterleva. Hade jag varit tjugo år just nu hade jag nog mått väldigt dåligt.
Det finns många olika saker som man kan göra på politisk väg för att ge unga en bättre start på sitt vuxenliv. Satsningar på universitet, högskolor, och vuxenutbildning är en grej. Att regeringen infört möjligheten att ta CSN-lån till körkort är ytterligare en bra grej. Men sedan är det också så viktigt att vi äldre vuxna (som jag antar att jag själv också räknas till nu) inte bidrar till att de arbetslösa ungdomarna i vår närhet känner sig misslyckade.
För jag har hört ännu äldre vuxna, sådana som är i mina föräldrars ålder, säga saker som att ”ungdomar nu för tiden vill ju inte arbeta, de vill ju bara bli influencers” på ett föraktfullt sätt. Så pass nära i minnet har jag min tid som arbetslös ungdom att jag kan säga att så är det inte. Att inte ha någon sysselsättning tär på en, och det är ingen önskvärd situation för någon.
Det liknar den politiska retorik som fördes av den regering som satt vid makten när jag tog studenten, då arbetslösa beskrevs som lata och att ”alla kan bli vad de vill bara de kämpar tillräckligt hårt” - som att du inte kämpat hårt nog om du inte lyckats skaffa dig ett jobb.
Att styrande politiker uttryckte sig så, samtidigt som jag och mina vänner desperat sökte jobb på jobb, bidrog absolut till att vi kände oss ännu sämre. Det är en skammande retorik, och skam är inte en härlig känsla. På det viset är tacksam över att vi har en annan regering idag än vad vi hade för tio år sedan.
Det här året har vi alla mått sämre än någonsin. Vi har oroat oss mer än vanligt. Och de som har det extra jobbigt - oavsett om det beror på fysisk sjukdom, ekonomi, eller bara ensamhet - ska veta att det inte är deras fel. Vi lever i en pandemi just nu, och det är okej att känna en massa negativa känslor inför det. Men försök att inte rikta de känslorna mot dig själv, eller personer omkring dig.