Det PT:s granskning visar är att två liknande situationer uppstått i både Arjeplog och Älvsbyn, personal har vittnat om härskartekniker och hot från sin närmsta chef, konsulten Harriet Rickman.
Hennes chefskap är en gemensam nämnare för bägge situationerna. I Arjeplog gick det så långt att en hel arbetsgrupp sade upp sig på grund av ledarskapet. Alla var rädda för henne. En tidigare medarbetare vittnar om att när hon framförde kritik om en bedömning som Rickman gjort hotades hon med att hennes barn skulle omhändertas.
En annan gemensam nämnare mellan händelserna i Arjeplog och i Älvsbyn är socialchefen Robert Cortinovis. Det var på hans ansvar som socialchef i Arjeplog som Rickman anlitades, först på konsultbasis och sedermera som anställd. I praktiken samma förfarande vi ser i Älvsbyn.
Inom vetenskap och forskning brukar man prata om kausalitet, ett finare ord för orsakssamband. Det vill säga sambandet mellan en orsak och dess verkan.
En enkel analys av orsakssambanden i Arjeplog och Älvsbyn är följande; Cortinovis anställs som socialchef, han i sin tur anställer eller anlitar Rickman som chef med konsekvensen, verkan, att svåra arbetsmiljöproblem uppstår, anställda slutar, facket larmar och anmäler utan gehör från arbetsgivaren, Cortinovis. Konsekvenserna blir ett svårt bemanningsläge för socialtjänsten, ras i förtroende hos medborgarna, slöseri med skattemedel och försämrad service gentemot de mest utsatta.
Jag säger inte att det i fallet i Älvsbyn saknas fog för att det skett felaktigheter i handläggningen av vissa LVU-ärenden. Det kan inte jag bedöma. Däremot kan jag konstatera att beslutet att så snabbt riva upp LVU-placeringarna fått kritik från Lilla hjärtats vänförening som menar att barnen borde ha fått komma till tals innan beslutet revs upp och att det inte är rättssäkert att riva upp en LVU-placering enbart baserad på en konsultrapport.
I fallet med Arjeplog fanns det inga synpunkter på medarbetarnas kompetens och arbete. Snarare var det medarbetarna som framförde att verksamheten, under Rickmans ledning, inte sköttes enligt lagstiftning, att det inte skedde något förebyggande arbete och att de hindrades från att utföra sitt arbete.
Granskningen visar vidare hur socialchefen frångick Älvsbyns kommuns delegationsordning när han anlitade Rickman. Vidare överskred han gränsen för direktupphandling, tjänsten skulle ha upphandlats i konkurrens, en otillåten upphandling. När avtalet skulle lämnas ut var det inte diariefört och svårt att hitta.
Socialchefen gav sin tidigare kollega ett arvode om 192 000 i månaden som tillförordnad enhetschef. Totalt en kostnad om 1,2 miljoner för älvsbyborna. Detta bör rimligen leda till en utredning om det förekommit vänskapskorruption.
Vänskapskorruption leder till förtroendeskador, snedvridning av konkurrens och kan leda till stora merkostnader. Om något som ser ut som korruption, luktar som korruption och upplevs som korruption av en utomstående är det med all sannolikhet korruption.
Allra minst bör händelserna utredas som tjänstefel. Det bör vara av intresse för den politiska ledningen i Älvsbyn om man vill återupprätta förtroendet hos medborgarna.