Just nu haglar det av hjälp-dig-själv artiklar med tips för hur du inte jobbar ihjäl dig innan semestern. Eller hur du undviker att fortsätta jobba när du väl har tagit ledigt. Vi vet inte längre hur vi skriver ett autosvar eller talar in ett semestermeddelande på mobilen.
Det finns såklart en del personer som måste vara tillgängliga hela semestern. Exempelvis kungen, toppchefer och statsministern, eller deras närmast sörjande i staben. Men vi som inte har de jobben (de flesta har inte det) borde fundera över vilka normer vi förstärker genom att aldrig vara lediga. Så roligt är det faktiskt inte att jobba ihjäl sig.
Förra veckan publicerade Dagens Nyheter en artikel om banken Goldman Sachs där en rad dödsfall har kunnat kopplas till extrema arbetstider. Nu inför de en regel där det råder arbetsförbud efter midnatt och där arbetstiden begränsas till 17 timmar per dygn. ”Förändringarna tros till stor del vara förknippade med den 21-åriga praktikant på Merrill Lynch som dog efter att ha arbetat hela nätter för att kunna imponera på sin chef. Han hittades död i badrummet i sitt hem, efter att ha arbetat 72 timmar i sträck”, skriver Dagens Nyheter.
Jag tycker att det låter som berättelser från 1800-talet där arbetarna i Sverige var livegna och kämpade för att få ner arbetstiden till mindre än tolv timmar per dag. På den tiden hade vi bara råd med inlagd sill och härsket fläsk till middag. Nu har vi så mycket pengar att vi kan äta på lyxrestauranger mellan de långa arbetspassen, vilket skapar en livsstil som kräver att vi jobbar ännu mer.
Det är lätt att glömma bort att vi faktiskt kämpade för åtta timmars arbetsdag. Något som vi nu försöker göra oss av med genom att imponera på chefen och kasta oss tillbaka två hundra år i tiden. Men för många finns inte valet att jobba mindre och prioritera annorlunda. De jobbar heltid men har ändå inte en lön som går att leva på när de ska betala hyra, försörja barn och hänga med. Vi som har råd att välja annorlunda trissar istället upp tempot på arbetsmarknaden och sabbar för alla andra. Medelklassen sätter normerna där det är status att jobba mycket, stressa och överkonsumera. Alla förväntas haka på.
Zandra Hedlund skrev i en gästkrönika i facktidningen Naturvetaren om den trend som gör att vi vill arbeta ihjäl oss. ”Tänk när det blir creddigt att gå ner i arbetstid, att välja högre livskvalitet före högre inkomst, att prioritera sig själv framför sin arbetsgivare och att skryta om det på Facebook. Den statusen skulle jag trycka like på”, skriver hon. Tänk om det blir creddigt att ta fyra veckors semester utan att kolla mejlen varje dag?
När Sveriges arbetstagare fick en semesterersättning på tolv procent av lönen var syftet att vi inte skulle nöja oss med en så kallad balkongsemester. Alla skulle kunna göra något på sommaren - resa bort eller köpa glass. Idag känns det orimligt att få igenom ett liknande krav där arbetsgivaren tar ansvar för vår fritid. Vi måste helt enkelt rädda vår fritid själva.