Jag minns när jag var sjutton år och dejtade en kille vars gamla punkkompisar var längre ut på vänsterskalan än partier i riksdagen är. Jag tyckte att vi kunde vara ense i att vi ogillade svensk borgerlighet. Men jag var sosse, vilket betydde att man var borgare, enligt dem.
De hade inte röstat i de senaste valen för att de inte ville legitimera vad de tyckte var skendemokrati. Jag tyckte att det de tyckte var protest egentligen var passivitet. Vi tycker med säkerhet olika än idag på den punkten.
Det finns folk som bekänner sig som både höger, vänster, allt och mitt emellan, som är missnöjda över nuvarande politiska system. Som inte känner sig hörda, förstådda, och som upplever att politiken inte kan leverera på de punkter de själva tycker är viktiga.
Men alla som någon gång tyckt någonting gör bättre i att gå med i ett parti än stå utanför och vara missnöjd. Både för ens egen psykiska hälsas skull och för samhällets. För vilka äger samhället om inte vi som lever i det, och vilka ska förbättra det om inte vi? Det är vad idén med den representativa demokratin utgår ifrån och fungerar den inte beror det just på passivitet.
Jag hade väldigt lite gemensamt med just den gruppen personer jag träffade när jag var sjutton. Men ibland håller jag inte heller med det socialdemokratiska partiet om allt, trots att jag bekänner mig som socialdemokrat. Det gör mig till en tänkande individ, vars röst bidrar till det demokratiska samtalet. Inte till en pjäs i en skendemokrati.
Så min uppmaning till alla som är missnöjda är och kommer alltid att vara att ta tag i saker och ting. Det finns dagar jag känner hopplöshet, då jag undrar varför jag lägger så mycket energi på att bry mig om allt ifrån flyktingmottagande, klimatkrisen och tvärbanan mellan Arvidsjaur och Jörn. Men det är ju för att jag anser att mina perspektiv är viktiga och spelar roll.
Alla de missnöjda röster som finns borde rimligen känna likadant. Även om man tycker att inget parti i riksdagen står för exakt det man själv tycker så måste det finnas nog gemensamma nämnare för att kunna ta ställning, och därefter påverka, hellre än att bara fortsätta tycka på sidan av utan möjlighet att påverka.
Gå med i ett parti, sa jag åt dem. Vad är ni rädda för? Att möta oliktänkande, att få er världsbild utmanad, att behöva motivera er åsikt med riktiga argument? Även det lär ni er om ni går med i ett parti. Det är det som är hela poängen. Partierna vill ha medlemmar, för det är deras medlemmar som formulerar politiken. Ett parti utan medlemmar har inget existensberättigande, och utan politik av och för folk så kommer partierna inte få några röster i något val. Det vet varenda parti om.
Jag tror att folk tror att partierna förväntar sig att deras nya medlemmar ska skriva under på varenda punkt i ett partiprogram. Det är motsatsen till hur det går till. Det är medlemmarna som formulerar partiprogrammets innehåll, och tar inte partiet tillvara på idéerna hos medlemmarna blir innehållet fattigt och folk känner inte igen sig i partiets beskrivning av samhället.
Gå med i ett parti. För din bild av din verklighet är din sanning och därmed också en pusselbit i hela samhällets sanning. Om du känner att din röst inte hörs, så kanske det är för att ingen erbjudit något parti just en röst som din. Och den behövs.