Den 20 juni (i lördags) var det Internationella flyktingdagen. Den har instiftats av FN, men man kan knappast påstå att den firas med någon större entusiasm av världens regeringar. De flesta vill slippa höra talas om att de förbundit sig att ge flyktingarna en fristad, och att bistå dem tills asylbesluten är fattade.
Detta trots att antalet flyktingar slår alla rekord, och media världen över är fyllda av skakande bilder av människor, många av dem barn, inte sällan barn, som klättrar över taggtråd eller äventyrar livet i eländiga farkoster på havet, för att undkomma förföljelse av olika slag: etnisk, religiös, politisk etc. Många riskerar livet om de stannar.
60 miljoner människor beräknas just nu vara på flykt i världen, en ökning med 10 miljoner på bara något år. Detta bland annat som en följd av att antalet väpnade konflikter åter ökar i världen. Ökningen har varit störst i Mellanöstern, men flertalet flyktingar finns inte i vår del av världen, utan i Afrika, Asien och Oceanien. Fattiga länder tar emot fler flyktingar än rika länder.
En del flyktingar förtvinar i flyktingläger sedan årtionden, andra lever under ännu uslare och osäkrare förhållanden på jakt efter ett land som är berett att ta emot dem. Inte sällan blir det kalla handen. Det är få länder som lever upp till sina förpliktelser, trots att man skrivit på FN:s Flyktingkonvention (Genèvekonventionen), och trots att det är en rättighet enligt FN:s Allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna att få bege sig till ett annat land för att söka asyl.
Det gäller i varierande grad de även de europeiska länderna, trots att dessa också är bundna av EU:s egen stadga om mänskliga rättigheter, som stödjer asylrätten. Några EU-länder har ställt sig utanför redan från början (Storbritannien, Danmark och Irland), andra tar nästan inte emot några flyktingar alls (Finland, de baltiska länderna, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien).
Samtidigt som de europeiska länderna försöker hindra flyktingarna att ta sig till Europa på laglig väg, vägrar de att låta dem söka asyl på sina ambassader. Totalt har Europa bara tagit emot en tiondel av flyktingarna från Mellanöstern. Enbart Turkiet har tagit emot fyra-fem gånger så många flyktingar från Syrien som hela Europa. Det är sanningen bakom den flyktingfientliga propagandan i Europa.
Allt fler europeiska politiker låter sig styras av ofta ganska små invandringsfientliga grupper i jakten marginalväljare. I processen infekterar de inte bara de sina egna sinnen, utan också anständiga medborgare som annars inte skulle ha protesterat mot att vi ger förföljda och hemlösa människor en fristad i våra länder. Vi har just bevittnat en sådan valrörelse i Danmark, trots att landet numera nästan inte tar emot några nya flyktingar längre.
Men värstingen i fråga om dåligt flyktingmottagande är Australien, som inte släpper någon båtflykting i land. Flyktingarna interneras i stället på bland annat Julön, långt ute i Stilla havet. Därifrån försöker man ”sälja” dem till utfattiga länder i regionen, t ex Nya Guinea. Nu har den konservativa regeringen, enligt rykten som inte dementerats, börjat betala människosmugglarna stora summor för att vända båtarna till havs igen.
Sverigedemokraterna deras svartbruna kusiner i Europa upphöjer inte oväntat Australien till ett föredöme i flyktingpolitiken. På den kanten finns det ingen känsla för människovärde, inte heller någon respekt för internationella överenskommelser. Men vad kan man vänta sig av politiker som har Putin som föredöme?