I onsdags fattade kommunfullmäktige i Sveriges näst största stad Göteborg ett beslut som torde vara unikt i modern svensk politisk historia: Om regeringen går vidare med det förslag som kallas för ”angiverilagen”, kommer de offentliganställda som vägrar att följa den inte att möta några repressalier från sin arbetsgivares sida.
De kräver dessutom att lagförslaget skrotas – och det är de inte ensamma om. Runtom i landet har det demonstrerats på gator och torg, och såväl offentliganställda som fackförbund har varit tydliga med att de inte är beredda att tjäna som en ytterligare inre gränskontroll.
Bakgrunden är att regeringen som en del av Tidö-avtalet utreder möjligheten att tvinga exempelvis anställda inom skolan och vården att anmäla elever och patienter som vistas i Sverige utan tillstånd.
Regeringen kallar förslaget för ”informationsplikten” och försöker ibland rättfärdiga det med några fraser om omsorg om dem som lever i ”ett skuggsamhälle” – men alla vet att det inte är vad det är frågan om här.
Lärare är redan skyldiga att göra en orosanmälan om ett barn far illa – och detta handlar inte om omsorg, utan om att förvandla hela samhället till ett verktyg i jakten på dem som vistas illegalt i landet.
Det är ytterst oroväckande redan på ett principiellt plan, för när man väl har öppnat för den möjligheten ställer sig frågan vad som skulle vara nästa steg: Vad mer ska en sjuksköterska behöva föra vidare till en lämplig myndighet om sina patienter?
Vill vi verkligen ha ett samhälle som bygger och uppmuntrar ett angiverisystem – och vad skulle ett sådant få för konsekvenser för det livsviktiga förtroendet mellan medborgare och myndighetsutövare?
Även på ett praktiskt plan är förslaget oroväckande. Det är lätt att förstå om den som utbildat sig till lärare och varje dag för sitt bästa för sina elevers skull känner ett obehag inför att tvingas ange samma elever till polisen.
Det är av omsorg om dessa anställda som Göteborg har fattat sitt beslut – men det som egentligen gör beslutet unikt, är att det är en så tydlig utmaning från en lokal myndighet mot riksdagens lagstiftande makt.
Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas intressekonflikter mellan kommuner, regioner och staten – men i Sverige har vi i huvudsak en vana vid att våra myndigheter arbetar så tätt ihop att många inte vet vilken del av det offentliga som är ansvarigt för vad.
Att en kommun så öppet utmanar och förklarar sin avsikt att ignorera ett kommande lagförslag från regeringens sida är ett allvarligt brott mot den traditionen.
Om det kan man tycka vad man vill – men om något visar det hur oerhört tunt mandat det finns för den politik som är inskriven i Tidö-avtalet, och som regeringen försöker genomföra.
Det är i sig ett allvarligt brott mot de politiska normer och den strävan efter samförstånd som länge har varit rådande i svensk politik.
I många år har svenska regeringar förstått att en lövtunn och tillfällig konstellation inte ska fatta stora och radikala beslut på egen hand, och att betydelsen av demokrati inte är att en majoritet ska bestämma allt över en minoritet.
En del av att ta ansvar för makten och för det demokratiska systemet är att lyssna – och därför borde regeringen göra det enda rätta, följa rådet från Göteborg och kasta angiveriutredningen i papperskorgen redan innan den är klar.
Gör de det inte, riskerar de att splittra vårt samhälle ännu mer – och att göra det för en lag vars negativa konsekvenser alltid kommer att vara större än varje möjlig vinst.