På tunnelbanan hem från middagen igår frågar personen bredvid på engelska hur långt det är kvar till Högdalen. Tio minuter säger jag. Vi är tysta och sen frågar personen varför folk inte pratar med varandra här. Det är en dansare från New York som bosatt sig i Stockholm. Runt omkring oss sitter Stockholmare med ansiktena djupt försjunkna i mobiltelefoner och metrotidningar.
Vi pratar inte med varandra för vi känner inte varandra. I USA skulle de istället ha slagit ihjäl tio minuter till Högdalen genom att snacka med grannen. Men vi känner inte grannen. Alltså pratar vi inte med grannen. Alltså lär vi aldrig känna grannen.
I den kritikerrosade filmen ”Trevlig folk”, som duon Filip och Fredrik har kläckt idéen till, intervjuas några Borlängebor. De är etniska svenskar som bor i så kallade ”invandrartäta områden”. Invandrarna som bor där har kanske inte ens invandrat. De har i många fall växt upp där utan att ha besökt sina föräldrars hemstad eller träffat sina släktingar. Men det vet inte deras svenska grannar. För de har aldrig pratat med dem, därför att de inte känner varandra.
De intervjuade verkar veta mycket om sina grannar ändå. Att somalierna inte gör något, att de bara ställer till med elände och inte har något driv. De skaffar inga jobb och kommer aldrig in i samhället. Det vet somalierna om också. Att det är många som inte tycker om dem.
Filmen vänder på kakan och Borlängeborna framstår inte alls som något särskilt trevligt folk. Kan det vara så att personerna som kommer till Borlänge inte kommer in i samhället för att deras grannar aldrig pratat med dem? För att de inte får komma in i samhället? Att problemet med integrationen inte handlar om somalierna som kommer hit. Att det handlar om Borlängeborna, Stockholmarna och alla vi andra som var här redan från början. Det tål att funderas på.
Tillsammans med några eldsjälar från Borlänge startar en grupp ungdomar det första somaliska landslaget i bandy. De anmäler sig till VM i Sibirien. Och de vill minsann visa alla att de kan.Ingen kan åka skridskor men alla lär sig och resan dit är omvälvande. De tar oss med på vägen och berättar hur det är att som 18-åring skiljas från sin familj i Somalia och åka ensam till Borlänge där en del grannar säger att de hatar en. Om kampen att få ett jobb och kunna försörja sig själv och sina släktingar som lever kvar i hemlandet. Om glädjen att som första person få representera sitt hemland i ett världsmästerskap och göra det första och enda målet.
Känslan som dröjer sig kvar är att vi som bor grannar med varandra i det här landet är väldigt lite olika. Det är ett fåtal personer, ett enda parti i riksdagen och några extremister som försöker hävda våra olikheter och på så sätt separera människor från varandra. Göra grannar till främlingar i Borlänge och bygga murar mellan Stockholms förorter och innerstad. Så att vi till slut tror att vi inte har något gemensamt och inte kan fråga hur länge det dröjer innan tunnelbanan är framme i Högdalen. Tänk vilka fina historier vi missar på vägen.