Sedan jag började studera genusvetenskap på universitetet så känns det som att jag kan andas igen, som om jag äntligen kommit upp över ytan. Det är så lätt att bli överväldigad av de dåliga nyheterna, ursäktandet och förminskandet av oförlåtliga handlingar. Varje dejtingkurs som går ut på att lära män bryta ner kvinnors vilja, varje rasistisk ledare som tar plats i media och varje försök att omkullkasta de rörelser som kämpar för alla människors rättigheter, känns som ännu en sten i påsen som drar en under ytan. Därför är det så skönt att hitta det rum där en kan andas igen, där en kan dra kraft från andra likasinnade och finna ord på de tankar och känslor som en vill uttrycka. Innan universitetet var det rummet för mig i partipolitiken.
Det var några år sedan jag var med på dörrknackning, gick på möten och deltog i demonstrationer mer än under 1:a maj. Därför blir jag så glad av reaktionerna på social media från alla de jag känner som fortfarande orkar och som fortfarande är rena eldsjälar. Om än något trött så orkar så många fortfarande engagera sig och köra en till valrörelse direkt utan protest. Det finns så mycket att arbeta med idag, så många frågor som kräver vår uppmärksamhet och vår kämpaglöd, och då behövs det människor villiga att arbeta med det och som aldrig ger upp.
När senaste valet blev klart så kände jag nästan ingenting utöver en oerhörd sorg över Sverigedemokraternas resultat. Det var svårt att glädjas åt att sossarna gjorde bättre ifrån sig när det hamnade så i skymundan. Kommer jag känna likadant vid nyvalet? Den stora skillnaden är att i år var jag inte på någon valvaka, i år hade jag inte partikamrater runtom mig och jag deltog knappt i valrörelsen. Jag fanns inte i det partipolitiska rummet som tar en över ytan när omvärlden drar ner en.
Utmaningarna är många och det är lätt att bli bitter, men det jag vill säga är egentligen tack. Tack till alla ni partister och ssu:are som fortfarande orkar, omgång nummer två, och framförallt stöttar varandra när det blir tufft. Samhället behöver er när retoriken förändras och våra ord tas ifrån oss. När kampen för antirasism, feminism och grundläggande mänskliga rättigheter ses som radikal ur Sverigedemokraternas och dess lakejers perspektiv, så vet ni att kampen egentligen bara är självklar. Därför är det viktigt att vi inte förminskar det som händer. Våldtäkt är våldtäkt, inte samtyckesbrott. Sverigedemokraterna är inte bara lite invandringskritiska, de har flera rasistiska och fascistiska drag.
Välfärden är något av det viktigaste vi har i Sverige, låt oss stå upp för den och vägra låta den falla i kapitalisternas händer. Fortsätt vara solidariska och skit i att någon säger det är floskler. Vid ett nyval, låt det bli en valrörelse för frihet, jämlikhet och solidaritet. Den här gången följer jag med. Så när vi ser att ett steg fram resulterar i två steg bakåt, låt oss då sprinta, få ett försprång. Jag vet att ni kan.