Hilary Clinton kommer inte till Almedalen i sommar! Inte heller någon av hennes viktigare rådgivare. Fjolårets superdominant, den franske ekonomen Thomas Piketty, sitter nog Paris och tar fram nya bevis på hur de rika skott sig på vanligt folk och de negativa effekter detta har på ekonomisk tillväxt, miljön och framför allt kommande generationer.
Årets starfält i Almedalen ser ganska tunt ut. Inte ens näringslivet verkat ha raggat upp någon konservativ att komma hit och förtala den svenska modellen. Självklart finns bland de över 1000 mötena många med viktiga budskap och Almedalens kontaktskapande funktion finns kvar. I årets vacuum, kan dock nästan vilket budskap som helst skapa löpsedlar. Kanske Centerpartiets ledning igen tar fram sina förslag om att tillåta månggifte och helt fri invandring? I år verkar allt vara möjligt.
Personligen tror jag två totalt motstridiga budskap kommer att slåss om utrymmet. Det ena är att Sverige snart kommer att drabbas av en chock i form av en kraftigt åldrad befolkning som kräver vård och omsorg och att därför kommer inte arbetskraften att räcka till. Helt galet eftersom vår unika satsning på jämställdhet lett till barnomsorg och föräldraförsäkring och värderingar som i sin tur hållit uppe barnafödandet på nivåer som det mansdominerade katolska Sydeuropa bara kan drömma om.
På seminarierna kommer dock budskapet om brist på arbetskraft att trummas ut. Men samma debattörer kommer sen att delta i andra möten och där hävda att robotar kommer att ta över inte bara de enformiga jobben utan snart sagt alla jobb. Robotar ska tom göra det mesta av sjukvårdens jobb. Om man tror på detta blir slutsatsen att de stora framtidsproblemen blir att hitta på meningsfulla aktiviter för alla miljonerna överflödiga arbetare och tjänstemän - så långt från arbetskraftsbrist man kan komma.
När man lyssnar på regeringen får man ibland intrycket att även den tror att vi är på väg mot robotsamhället. Jag delar inte den synen utan min bild är att under alliansregeringens år har inte produktiviteten ökat alls. Problemet är inte för många robotar utan för få. De hushåll som upplevt att de fått det bättre har inte fått det på grund av tillväxt utan genom omfördelning där andra grupper fått det sämre. Staten har bl.a. lånat till skattesänkningar och sålt ut viktiga tillgångar.
De som framför allt får betala är de unga när kvaliteten i skolor, järnvägar etc. förfaller, gemensamt ägda tillgångar reats ut och spänningarna i samhället når helt nya nivåer. Om regeringen och andra politiker tror att produktiviteten nu ökar för snabbt är vi mycket illa ute.