Globala börsfall är på sätt och vis som skilsmässor: när man berättar om dem låter det som om de är plötsliga och dramatiska händelser, men i efterhand förstår alla att tecknen ju hade funnits där länge sedan.
Så har det under de senaste åren skett en hel del saker som skulle ha kunnat utlösa en långvarig nedgång i värderingen av världens företag utan att det har hänt – eller åtminstone utan att nedgångarna har blivit särskilt långvariga.
Vi har sett inflation, krigsutbrott, en pandemi och stigande räntor som har urholkat hushållens ekonomi – ändå har värdet på aktiemarknaden stadigt fortsatt att ticka uppåt, matad av drömmar om vilka vinster de nya AI-företagen har sett ut att kunna göra.
Att den har kunnat göra det beror på två saker – å ena sidan att arbetsmarknad i västvärlden åtminstone ännu blivit så drabbad av lågkonjunkturen som man befarade, och å andra sidan på att värdet på en aktie i själva verket säger ytterst lite om det grundläggande tillståndet i ekonomin.
Värdet är trots allt bara är en siffra – och som den amerikanska ekonomen Morgan Glassel nyligen uttryckte går den bäst att beskriva som ”en siffra multiplicerad med en berättelse om framtiden.”
I den ekvationen är det berättelsen som väger tyngst – och det förklarar att det för en investerare kan vara klokt att bortse ifrån både det som sker just nu och vad han själv tror kommer att hända i framtiden.
Det viktiga är nämligen vad alla andra tror, och vad alla andra kommer att tro i framtiden. I tider som på ytan är svåra kan det vara en styrka, som åt marknaden bevarar ett långsiktigt perspektiv medan alla andra är upptagna av det som sker exakt just nu.
Men det är en bräcklig styrka – för det krävs inte särskilt mycket för ett berättelsen och uppfattningen om framtiden ska ändras, och då sker det ofta väldigt fort och för många människor på en och samma gång.
Det gör ras som de vi de senaste dagarna har sett på världens börser till självförstärkande fenomen, till laviner som drar med sig allt mer material på vägen ner.
Ibland kan jag roa mig med tanken på att deras verksamhet är så frikopplad från verkligheten och så fästad vid berättelsen att det bästa kanske vore att låta dem som spekulerar fortsätta hålla på – men förse dem med monopolpengar i stället för verkliga värden att leka med, utan att berätta det för dem.
Det är förstås bara en tankelek – men jag undrar hur lång tid det skulle ta för dem att upptäcka att det hade skett.
Det är också bara en tankelek – för det går inte att komma ifrån att dessa berättelser har en reell inverkan på den verkliga ekonomin och den verklighet vi lever i.
Man behöver inte veta vad ett derivat är för något för att bli ruinerad av ett derivat – och om världen går in i en mer utdragen lågkonjunktur är det någonting som förr eller senare kommer att påverka svenska företag, jobb och hushåll.
Det gör det viktigare än någonsin för den svenska riksdagen, regeringen och riksbanken att börja träffa rätt, och förstå vad landet behöver för någonting.
Det vi behöver är inte skattesänkningar för höginkomsttagare eller för dem som sparar på börsen – utan tunga och rejäla investeringar i den svenska infrastrukturen, välfärden och den verkliga ekonomin.
Vi behöver syna världsmarknadernas berättelser och satsa oss ur krisen – men inte genom att pumpa ut mer pengar till dem som redan har, utan genom att satsa på det som faktiskt har ett värde som blir bestående.
Annars kommer vi bara att fortsätta bli överraskade när allting plötsligt har gått snett.