Sedan decemberöverenskommelsen ingicks har journalister, politiker och gräsrötter försökt att utse vilka som blev vinnare och vilka som blev förlorare. Det är anmärkningsvärt att människor kan ha ett sådant behov av att vilja framstå som segrare och göra allt för att undvika förluststämpeln. Dagstidningar publicerar nästan dagligen opinionsmätningar där ett parti ökar med någon enstaka procent och påstår att ett sådant parti ”har medvind”. Vinnaren i decemberöverenskommelsen blev landet Sverige, åtminstone kortsiktigt. Förlusten blev det ökade politikerföraktet som kommer att visa sig i opinionen och på debattsidorna.
Vad är egentligen en vinnare? Enligt mig är en vinnare är någon som har självinsikten att säga ”Jag gjorde fel”. En förlorare är någon som skyller ifrån sig. Efter att decemberöverenskommelsen ingicks började de två blocken genast att angripa varandra för att man inte hade ingått överenskommelsen tidigare. Stefan Löfven höll sig någorlunda över käbblet och hade fokus på att styra Sverige, men även inom Socialdemokraterna har pajkastningen mot alliansen varit total.
Ett känt citat av Winston Churchill är ”Segerns problem är angenämare än nederlagets men de är inte desto mindre besvärliga.” Att styra i minoritet är inte lätt och även om Stefan Löfven fick behålla statsministerposten kan det även ha varit ett taktiskt drag från alliansen att ha en skadeskjuten regering. Redan nu pratas det om hur mycket man kan tänja på överenskommelsen och vem som kommer bryta den först. Jag är skeptisk till att den kommer håll ända fram till 2022. Den enda regeringskonstellation som hade varit en riktig vinnare hade varit en majoritetsregering över blockgränserna. Allt annat är tyvärr bara en förlängning, om än inte lika akut, av rådande politisk kris.
Det finns dock hopp. Det är inte omöjligt att det blir en majoritetsregering under nuvarande mandatperiod. Då måste blockpolitiken upplösas. Det gör den först när Folkpartiet och Centerpartiet har bytt ledarskap. Kritiker av en regering som är sammansatt över blockgränserna kanske menar att det inte längre skulle existera en opposition. Att kompromissa innebär inte att en opposition försvinner. Det är givetvis viktigt i en demokrati att det finns en konstruktiv kritik riktad mot en sittande regering. En kompromissvillig politik innebär dock att det finns politiska representanter som inser att politik inte endast handlar om konflikt utan även om problemlösning och att man faktiskt kan kombinera de två. När alliansen splittras kommer Sverige, tror jag, återgå till den kompromissvilliga tradition som historiskt har haft ett stort genomslag i Sveriges riksdag i tider av politisk kris.
Tills den dagen får vi leva med ett fortsättningsvis instabilt politiskt läge. Alliansen och Sverigedemokraterna kan fortfarande gå emot regeringen förslag i alla frågor om inte rör budgeten (någonstans över 90 % av alla voteringar) vilket är bäddat för ett fortsatt parlamentariskt kaos.
Vem kommer historien att utse till vinnare? Det vet jag inte, men jag tror att det kommer vara den person eller det parti som avslutar det blockpolitiska dödläget i Sverige. Fram till dess hoppas jag vi kan sluta att prata om vinnare och förlorare och att istället inse att vi lever i en tid där samarbete är rätt väg att följa.
Det skulle göra oss alla till vinnare.