En ny regering får ingen lång smekmånad

Just nu pågår förhandlingarna om att bilda en ny regering. Under måndagen träffade talmannen Andreas Norlén partiledarna och informerades om de pågående samtalen – och mycket talar för att Norléns arbete kommer att vara både betydligt enklare och betydligt kortare än för fyra år sedan.
Då tog regeringsbildningen 134 dagar – men det berodde i första hand på att ingen på förhand kunde veta vilka partier som egentligen borde förhandla med varandra.
Inför valet hade de alla lämnat klara och tydliga besked som inte gick ihop med den faktiska mandatperioden i riksdagen, och det stod redan från början klart att någon skulle bli tvungen att bryta sina löften och bryta upp de politiska blocken.
Först ut att göra det den gången var Moderaternas partiledare Ulf Kristersson, som i valrörelsen lovat att inte samarbete med Sverigedemokraterna ”om inte himlen faller ned.”
Hans besked om att han kunde leda en regering med passivt stöd av dem gick dock inte att svälja för hans tidigare samarbetspartners inom Alliansen, och tvingade i praktiken in Centerpartiet och Liberalerna i det samarbete med Socialdemokraterna som kom att kallas för Januariavtalet. 
Denna gång kommer det av allt att döma gå enklare, eftersom det regeringsalternativ Kristersson leder samlar 176 mandat i riksdagen. 
Himlen kanske ännu inte har fallit ned, men gamla löften har rostat och glömts bort – nu är det ett aktivt samarbete med Sverigedemokraterna som står på agendan och ett högerkonservativt block som ska styra Sverige.
Men om det finns någonting vi har lärt oss av den gångna mandatperioden, så är det att det är en sak att bilda regering – och en helt annan för denna regering att få sitta kvar och få igenom sin politik. 
Det som förenade det högerkonservativa blocket är egentligen nämligen inte att de har någon gemensam vision av framtiden, de reformer de vill genomföra eller i vilken riktning de vill leda landet.
De har snarare lärt sig att tolerera varandras politik och bortse från skillnaderna mellan sig eftersom det kunde föra dem närmare det mål som de faktiskt hade gemensamt, nämligen att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.
Det är ett mål så gott som något att bygga ett politiskt alternativ på – men det är också ett mål som försvinner i samma ögonblick som det uppnås.
För de samarbetspartier som kommer att stå utanför regeringen handlar det nu om att få ut så mycket av möjligt av den stundande förhandlingen. Det gäller i synnerhet för Liberalerna – om de inte får ministerposter, så är statsministeromröstningen i princip deras enda chans att göra sin röst hörd.
Men det gäller också de betydligt större Sverigedemokraterna. De har burits fram av sina väljares missnöje med existerande regeringar och politiska etablissemang – men nu när de själva kommer att bli tvungna att bära en del av ansvaret kommer de för första gången att sättas på prov på allvar.
Om de inte får det inflytande som deras storlek kräver, eller upplevs som att de sätter sig i knäet på Ulf Kristersson utan att på allvar kräva förändringar, kommer de oundvikligen att mötas av såväl en svekdebatt som en opinionsmässig baksmälla utan like.
Det är i sådana lägen landet kan bli svårt att regera även för en statsminister som en gång i tiden upplevde sig ha fått ett tydligt mandat. 
Den kommande högerregeringen kommer att få erfara att det är betydligt svårare att enas, när man inte längre har en regering att kampanja emot utan själva måste leverera allt det som man har påstått att man ska få gjort.