Under tisdagen öppnade slutligen möjligheten för företag att ansöka om statligt elstöd. Samtidigt hamnade energiminster Ebba Busch (KD) i en penibel situation, när hon plötsligt tvingades kommentera och recensera det egna elstödets rättvisa och effektivitet.
För om någon fortfarande undrade varför det var så viktigt för regeringen att se till att de summor som har betalats ut till svenska hushåll skulle sekretessbeläggas, så har de kanske fått svaret nu.
Utan att avslöja exakt hur mycket han själv fick i stöd, skrev den före detta riksdagsledamoten och framgångsrike entreprenören Jan Emanuel Johansson i en debattartikel i Aftonbladet att han hade fått en mycket stor summa pengar, som han varken förtjänade, behövde eller borde ha fått.
Att som han har gjort överklaga det hela och påstå sig vilja ge tillbaka pengarna är förstås effektsökeri – men det är ett effektsökeri som fångar en verklighet som inte går att förneka; det mycket omtalade elstödet blev inte den räddning för utsatta hushåll och företag som behövdes, utan i stället en jättelik transferering till dem som redan är förmögna.
Det var oklokt – i synnerhet eftersom den nytillsatta regeringen brände hela sitt reformutrymme på just detta, samtidigt som det nu visar sig att den svenska ekonomin fortsätter att växa och alltså är utsatt för ett ännu högre inflationstryck än man hade trott.
Att i det läget pytsa ut miljarder till dem som redan har, samtidigt som inflationen och finansminister Elisabeth Svantessons (M) ovilja att spendera sätter välfärden på svältkost är både orättvist och dumt.
Det driver på inflationen, samtidigt som det inte gör något åt något av de problem som faktiskt existerar – och ur ett politiskt perspektiv ger det ett mycket starkt intryck av att den ena handen inte har en aning om vad den andra gör.
Det intrycket förstärks av att energiminister Ebba Busch, i kölvattnet av kritiken mot de generösa stöden, själv bytte fot och sågade det stöd som hon själv har hittat på, utlovat, utformat och genomdrivit med orden: ”Det är inte ett värdigt system.”
Anledningen till att det inte var behovsanpassat, menade hon, var de direktiv som har utgått från Bryssel om elstödets utformning.
Att skylla på Bryssel och på stelbent byråkrati är väldigt lätt – men det är inte överdrivet klokt när det i det relevanta EU-regelverket uttryckligen står att stödet bör utformas så att det går till de särskilt drabbade.
Som ledarskribent måste jag erkänna att det här är en situation som inte är helt enkel att argumentera i. Politik är ofta en tävling om vem som kan vara mest övertygande, vem som har de bästa idéerna – och ibland handlar det också om rena intressekonflikter mellan olika grupper i samhället.
Det går att vinkla och det går att skruva på resonemang, så att de låter bättre än de faktiskt är – men på den punkt där det politiska samtalet, som det gör för Ebba Busch, helt och hållet slutar bekymra sig om sanningen och verkligheten, så får vi faktiskt ett allvarligt demokratiskt problem.
Då förvandlas nämligen hela politiken till en tvekamp i just effektsökeri, och är inte längre en tävling om vem som har de bästa idéerna eller argumenten. Då handlar det om vem som kan säga det som är allra bekvämast för dem som lyssnar just nu – och det är en kamp som våra nuvarande riksdagspartier aldrig kommer att kunna vinna.
Det gäller Ebba Busch också. Det innebär nämligen att man öppnar dörren till de mest vildsinta sorterna av populism, som inte skyr några medel för att tillskansa ytterligare en gnutta fördelar och makt.
En farlig tävling i effektsökeri
Att sluta säga sanningen kan som politiker vara bekvämt. Men i längden öppnar det dörren för de allra mest vildsinta formerna av populism.
ENTREPRENÖR. Jan Emanuel Johansson är före detta riksdagsman, debatörr och entreprenör.
Foto: Johan Nilsson/TT
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.