Jag tog time out. Över helgerna. Träffade inte många. Upphörde att följa nyhetsbruset i princip helt. Tittade på skojiga julfilmer och humorserier, till exempel Ack Värmland, där Mia Skäringer briljerar i rollen som Anette som öppnar fotvårdssalong i Molkom när hon fått sparken från det förment trygga jobbet i en personalmatsal. Alla skådisar är bra i serien, även om rollerna är något stereotypa. Serien synliggör den landsbygd som så ofta hamnar i medieskugga och som av storstadsbor tenderar att betraktas som exotisk periferi.
Lyssnade på poddar, särskilt BBC:s In Our Time, Philosophy, med gedigne Melvyn Bragg som programledare. Ingående avsnitt med diskussioner om betydande filosofer och vetenskapsteoretiker som Ibn Khaldun, Simone de Beauvoir och Karl Popper. Filosofiska problematiseringar om begrepp som exempelvis sanning, vänskap, kropp och själ. En annan poddfavorit är Serial med Sarah Koenig som den här omgången rapporterar om soldaten Bowe Bergdahl som satt fången hos talibanerna i närmare fem år. Eller hur är det: var Bergdahl egentligen desertör och förrädare? I alla fall står han anklagad för brott som ger livstids fängelse. För första gången talar Bergdahl själv ut, i just Serial. Lysande grävande journalistik och grymt spännande.
För att förstå – och orka – med det hetsiga politiska och mediala klimatet behöver jag det förklarande, analyserande och reflekterande. Sammanhang. Hätskheten gagnar mig inte, varken som privat- eller yrkesperson. I alla fall intalar jag mig själv att jag exempelvis är en bättre ordförande/aktivist i antidiskrimineringsbyrån Göteborgs rättighetscenter och en bättre skribent om jag inte går igång på allt och hugger direkt.
Under min självvalda isolering – som underströks av en maginfluensa – kom jag fram till en konkret förändring i livet. Jag har börjat träna boxning igen. Det är tre år sedan jag föll under ett träningspass och bröt handen, beroende på försämrad syn till följd av en ögonskada. Synen är nu ok men det blir aldrig tal om sparring igen, kan inte riskera ett slag mot ögat.
Jag började med boxning när jag fyllt 50 och fortfarande anser jag att det är det bästa beslut jag någonsin tagit. Och nu – efter några hårda pass – känner jag likadant.
Under några år har jag löptränat, ganska hårt, och det har varit bra. Men boxningen ger mig mer när det gäller att kunna fokusera och reglera känslor över sakernas tillstånd. Välja sina strider. Rikta vreden rätt och vara kyligt distanserad när det krävs. Det handlar om att som feminist ta plats, att vara fullt ut i sin kropp och en vilja att styra sitt liv och känna styrka – särskilt i en tid som känns så instabil, polariserad, orättvis. Det handlar också om självtillit och självrespekt. Boxning är inte terapi på ett sätt som vissa tror: att en får ur sig vrede och frustration genom att slå på en säck. Så kan det vara, men för mig är det snarare koncentrationen och precisionen att rikta slaget, att fixa fotarbetet, att simultant utföra många motoriska moment samtidigt. Vi har många ronder framför oss och jag vill vara kamp- och försvarsberedd på ett mentalt plan.
Visst går det att säga att jag bekräftar en patriarkal våldskultur genom att välja boxning, precis som det går att säga att jag bryter normer för vad som traditionellt är tillåtet för kvinnor. Boxning är våld, om än i kontrollerad form. Det är en maskulint kodad värld. Samtidigt är det inte så svartvitt. Med boxningen följer respekt för kroppslig integritet och för vad våld kan åstadkomma. Alltså kan maskulint dominerade kulturer se olika ut.
Nyanser, eftertanke och sen en rak välriktad höger får bli mitt motto i år.