Det går inte att kapitulera från ansvar

När Luleå kommun skulle göra nödvändiga förändringar i skolstrukturen stod politikerna i främsta linjen. Man kan säga mycket om hanteringen av skolfrågan i Luleå men det går inte att hävda att S-ledda majoriteten inte tog sitt ansvar.

Varför folkvalda politiker om tjänstepersoner fattar besluten? (Arkivbild)

Varför folkvalda politiker om tjänstepersoner fattar besluten? (Arkivbild)

Foto: Joel Gustafsson

Krönika2023-03-20 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag satt själv i fullmäktige och i kommunledningen under den tid då debatten gick som hetast, jag och mina kamrater debatterade, diskuterade, förklarade, förde dialog och problematiserade. Det slutade likafullt i en namninsamling, folkomröstning och delvis ett omtag. Den demokratiska processen hade sin gång, politikerna tog ansvar för besluten och väljarna utkrävde ansvar i valet 2018.

Det kostade Socialdemokraterna i Luleå egen majoritet men jag tror också att vi hade förlorat betydligt mer om vi darrat på målet, nödvändigheten i varför vi behövde och fortsatt behöver göra förändringar i skolstrukturen. Medborgarna vill ha politiker som kliver fram, står för en tydlig politik, som inte vacklar så fort en opinion säger något annat. Kommunfullmäktiges och nämnders uppgift är att göra det bästa för hela kommunen inom sitt ansvarsområde vilket ibland innebär prioriteringar som inte alltid är enkla eller för den delen särskilt gynnsamma för väljarstödet att ta beslut om.

Skolfrågan i Luleå lärde partiet mycket, både kopplat till bättre och mer kvalitativa medborgardialoger men även att politiker måste beskriva problemen och medvetandegöra dessa innan man kommer med lösningarna på dem. Politik brukar ibland beskrivas som en kamp om att formulera samhällets problem då det sedan styr lösningarna.

Exempelvis, om man, som mitt parti, anser att resursbristen i skola, sjukvård och omsorg beror på högerpartiernas skattesänkarpolitik och införande av marknadslösningar som dränerar den kommunala och regionala verksamheten på skattemedel så utformas lösningarna utifrån det. Om man som de högerkonservativa anser att det beror på för hög invandring, bidragsfuskare och för liten konkurrensutsättning i välfärden så utformas lösningarna därefter.

Jag lägger ingen värdering i skolpolitiken i Piteå. Förutsättningarna är desamma som i många andra kommuner i Norrbotten, kostnadsökningar i skola, vård och omsorg som inte matchas av en tillräcklig befolkningsökning och ökade skatteintäkter, svårt att rekrytera behöriga lärare och överhuvudtaget attrahera rätt kompetens och tillräckligt med personal. Samtidigt pressas ekonomin av behov att investera i ökat bostadsbyggande, underhåll och reinvestering i en åldrande infrastruktur och ett fastighetsbestånd där driftskostnaderna dessutom ständigt ökar.

Det jag vänder mig emot är att politiken backar från sitt ansvar. I en artikel i Piteå-Tidningen den 3:e mars beskrivs hur politikerna i barn- och utbildningsnämnden ”inte ville klubba förvaltningens sparförslag i övrigt utan lämnade över beslutet till tjänstepersonerna”. Gymnasiechefen Britta Dahlén säger i intervjun att det är något hon aldrig varit med om tidigare.

Som tidigare folkvald är det för mig obegripligt. Om ett förslag från förvaltningen inte är tillräckligt berett tas det inte upp till beslut, om det inte är politiskt genomförbart avslås det, vill majoriteten göra ändringar så gör de det. Det man inte gör är att lämna principiellt viktiga beslut till tjänstepersoner och förvaltning att fatta beslut om.

Medborgarna förväntar sig att de politiker de väljer att leda och styra en kommun också klarar av att fatta nödvändiga beslut. Om folkvalda börjar kapitulera från det ansvaret, var står demokratin då? Vem ska utkrävas på ansvar?