Det finns en sak som är ännu värre än slöseriet

I början av juni röstade riksdagen nej till det socialdemokratiska förslaget om att i enlighet med utredarens förslag åtgärda och reglera det orättvisa och segregationsfrämjande kösystemet till landets friskolor.
Just då var såväl riksdag som medier fullt upptagna med att debattera och analysera oppositionens misslyckade misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson, och det är alltså inte särskilt konstigt om den omröstningen gick en smula under radarn.
Det är helt enkelt ett exempel i mängden på hur det som skulle ha kunnat vara en konstruktiv diskussion om ett skarpt politiskt förslag för att åtgärda några samhällsproblem hamnar i skymundan när riksdagen i stället för att lagstifta ägnar sig åt politiska spel.
För Socialdemokraterna var det en betydelsefull förlust. Dels, naturligtvis, eftersom det var ett förslag man hade hoppats på att få gehör på och som hade kunnat få positiva effekter långt fram i tiden.
Men det var också betydelsefullt eftersom även en förlorad omröstning kan ha en klargörande betydelse – det var knappast någon överraskning att förslaget inte skulle nå en majoritet, men just därför bidrog det till att visa upp en avgörande stridsfråga i det kommande valet. 
En av de viktigaste frågorna som Socialdemokraterna går till val på i höst är nämligen att till slut få ordning och reda på den svenska friskolemarknaden. 
Det underströks under partiets dag under den pågående Almedalsveckan, då man klart och tydligt tog ställning för att en gång för alla göra upp med och avskaffa vinstjakten i den svenska skolan.
I nuläget kan friskoleföretag som ägs av internationella riskkapitalister tjäna storkovan på att etablera skolor med låg lärartäthet, dela ut glädjebetyg och göra reklam för att locka elever och sedan skopa ner resten av skolpengen i ägarnas fickor.
Det är ett naturligtvis ett slöseri med våra gemensamma medel som är oacceptabelt. Högern påstår sig då och då värna om både sunda statsfinanser och om att Sverige inte ska vara ett bidragssamhälle. 
Det tycks dock inte gälla i de fall då bidragen riktas till riskkapitalister och samvetslösa frifräsare som vill sko sig på vår gemensamma välfärd.
Men det som faktiskt är ännu värre än slöseri, är de konsekvenser detta pengaregn får för våra barns utbildning och för det samhälle vi i framtiden kommer att leva i. 
Varje krona – för att inte tala om varje miljon – som försvinner ur den svenska skolan utan att komma till nytta där, får nämligen direkta konsekvenser för de elever som pengarna var avsedda för. 
Det kan handla om den elev som har det svårt hemma, men som inte får chansen att träffa en kurator eftersom den tjänsten är någonting som skolledningen har valt att prioritera bort.
Det kan handla om den som hoppas på att bli den första i familjen att studera till en högre examen, men som när hon kommer till högskolan inser att hon inte har fått med sig de kunskaper hon skulle behöva för att klara sina studier.
Det kan också handla om de barn som tidigt döms till ett liv i utanförskap och social utslagning av att ha fått gå på undermåliga skolor som vare sig har haft råd eller tid att ta tag i deras problem på ett tidigt skede.
Att detta sker utan att vår riksdag är beredd att göra vad som krävs för att stoppa det är inget mindre än en skandal.
Det är hög tid för oss att byta spår, och i höst välja en ny riksdag som bryr sig mer om svenska barns skolgång än om politiska spel och att fylla riskkapitalisternas fickor med så mycket skattemedel som möjligt.