I början av veckan avslöjade Expo att friskoleentreprenörerna Hans och Barbara Bergström, grundare av Internationella Engelska Skolan, under de senaste åren har agerat finansiärer åt flera högerextrema publikationer och medieprojekt.
Det är fråga om tidskrifter och digitala kanaler som – det hoppas jag innerligt – de allra flesta svenskar slipper att ta del av, men som sprider konspirationsteorier och representerar den yttersta högerkanten.
Det innebär att paret Bergström aktivt och medvetet medverkat till – och i många fall garanterat – spridningen av konspirationsteorier om Olof Palmes död, hyllningspropaganda till Rysslands president Vladimir Putin och ifrågasättanden och relativisering av förintelsen.
Man kan lugnt säga att det är ett tankegods som inte riktigt rimmar med läroplanen i den svenska skolan – och för paret Bergström är det ett klent försvar att säga att detta inte är den första gången som pengar avsedda för svenska skolbarns utbildning, går till någonting helt annat.
Det har tidigare uppdagats inkomsterna från svenska friskolor har använts till att finansiera allt från frivola affärsprojekt och sexköp utomlands till islamistiska partier i Somalia – och ingenting av detta har ännu fått borgerliga politiker att få upp ögonen för att det här är fråga om ett djupt och allvarligt systemfel.
De har konsekvent ställt sig på skolföretagens sida, och varje gång frågan kommit upp röstat emot förslag ämnade för att bringa ordning och reda i den svenska skolan.
Ändå är det någonting som är – eller åtminstone borde vara – annorlunda den här gången. Kopplingarna mellan paret Bergström och de allra tokstolligaste delarna av den svenska ytterhögern utgör nämligen ett varnande exempel för vad som kan hända när delar av näringslivet krokar arm och gör gemensam sak med extremister.
I det samarbetet finns det nämligen en enkel logik – finansiärerna söker efter politiskt inflytande och folkligt engagemang, medan de högerextrema söker efter medel att finansiera sin politiska verksamhet.
Ytterst är detta en fråga som handlar om makt. På ett lite naivt sätt är vi i Sverige vana vid att tro att det är valda politiker och ordentligt tillsatta tjänstemän som sitter på makten i vårt land.
Visst har de en del av den – men ett inte obetydligt och ständigt ökande inflytande ligger också hos dem som sitter på de ekonomiska resurserna; de kan vara med och bestämma vilka röster som ska höras, och agera självständigt i politiken.
Den makten får vi inte vara naiva inför – särskilt inte när den vänder sig till extremhögern för att nå ett folkligt engagemang och politiskt inflytande de inte får på egen hand.
Det är – som vi har kunnat se vår samtid och i historien – en ytterst farlig utveckling. Man måste vara bra naiv för att tro sig kunna kontrollera de krafter ett sådant samarbete släpper lösa.
Att en sådan samsyn tycks bli allt vanligare är en allvarlig varning inför den politiska framtiden. Men tills vidare måste vi också på allvar fundera på vad det egentligen är som pågår i den svenska skolan.
Ska verkligen ideologiska skygglappar och naket vinstintresse vara de krafter som styr över den vardag våra barn lever i, och den framtid de fostras till?
Det kan låta som om den frågan är tillspetsad – men som paret Bergström, Römosseskolan i Göteborg och andra exempel visar, så är det precis vad friskolefrågan i själva verket handlar om. Det är antingen att skydda friskoleföretagens vinster, eller skydda våra barns skolgång, som vi har att välja mellan här.