Det är inte alltid fridfull stämning på jul

Kata Nilsson ger tips på hur man klarar av att umgås med släkten hela julen.

Kata Nilsson

Kata Nilsson

Foto: Sanna Eriksson

Krönika2019-12-21 05:00
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Man brukar ju säga att släkten är värst, och runt jul kan vi nog alla hålla med ibland. Man behöver ju inte älska sin familj, man behöver man inte ens ha kontakt med dem om man inte vill. Men under julen händer det ändå att vi ibland måste träffa dem och det är inte säkert att det alla gånger är helt smärtfritt. Här är några exempel.

Det personliga är politiskt brukar man ju säga. Det är inte länge sedan samtyckeslagen trädde i kraft, och för att lära små barn om integritet och samtycke har många förskolor och skolor arbetat med “Stopp, min kropp!”, ett sätt för barn att förstå att ens kropp är ens egen och att ingen har rätt att göra något mot en utan ens samtycke.

Det är givetvis väldigt viktigt och bra, det är vi allra flesta överens om. Samtidigt är högtider en sådan tid där vi vuxna ofta gör övertramp trots att vi kanske inte menar att göra det. “Ge mormor en kram” är något vi utan eftertanke kan säga när ungen öppnat en julklapp från mormor. Det kan verka harmlöst men i förlängningen skuldbelägger vi små barn om de väljer att inte tillåta intimitet, och det är inte ett bra sätt att lära barn om samtycke.

Inget barn behöver pussa eller krama någon släkting, och det är viktigt att komma ihåg under julen. Utöver pussiga mormödrar har de allra flesta av oss dessutom en farbror med rasistiska drag som på ett tourettes-aktigt sätt inte kan hålla inne sina tankar om att den svarta dockan klippts bort ur Kalle och uppröras över muslimers kostpreferenser.

Denna släkting behöver man säga emot. Jag är så förbannat trött på hur rasistiska farbröder runt om i Sverige varje jul ska ursäktas med saker som att de “vuxit upp” på ett visst sätt och aldrig ska behöva ändra sig. Det är för det första fördummande mot alla 40- och 50-talister att hävda att man automatiskt blir rasist bara för att man är i just den åldern. För det andra har ingen rätt att gå runt och göra andra personer obekväma bara för att ingen orkar säga åt dem.

Yrkestiteln “politisk redaktör” kan faktiskt ge en fördel i dessa sammanhang och jag brukar därför bara säga “nu får du vara tyst, annars kommer jag att behöva köra över dig i en diskussion” vilket ofta är effektivt. Men även om farbror rasse aldrig ändrar uppfattning så är jag noga med att inte strunta i att ge mig in i diskussionen ändå. För det finns ju ändå barn och unga i närheten, även äldre kanske, som kan få det felaktiga intrycket att man kan slänga ur sig rasistiska gliringar obehindrat i mitt sällskap och det är inte jag okej med.

Sedan har vi ju kusinen som vill skapa en diskussion “bara för att” och som luskar ut vilka ord som kan vara triggande beroende på sällskapet. Denna karaktär är snarlik rasist-farbrorn, men kanske inte säger rakt av rasistiska saker. Men denne kusin vill provocera. Hen kan säga att hen tycker det är knäppt att vara vegan. Hen kan säga att skatt är stöld. Hen kan tycka det är löjligt att jag skriver ordet “hen”.

Min strategi gentemot denna kusin är att inte alls skapa diskussion utan låta hens ord hänga obesvarade i luften, eftersom det hen är ute efter är att just få igång en diskussion, och det bara får kusinen i fråga att verka dum. Kanske det inte ska vara ens mål med julen att bråka med ens släktingar, men det är å andra sidan inte ens släktingars rättighet att sabba julen för en själv. Ta mina tips och skapa din egen julefrid, när släkten går dig på nerverna. God jul från Piteå-Tidningens ledarsida!